Tystnad

Läsning pågår

Etikett: sf-fandom

LunCon – en sen kongressrapport

En helg i oktober var jag på sf-kongressen LunCon i Lund. Det var ju ett tag sedan, men bättre sent än aldrig! Här är min rapport, som till viss del handlar om att inte vara på kongressen.

Fredag
Jag kom till Lund på fredagkvällen och lämnade min väska på lilla Hotell Oskar. Mitt rum låg mot gatan och jag oroade mig lite för att det skulle låta utifrån, men det var lugnt. Istället var det ytterdörren, som var precis bredvid mitt rum, som väckte mig upprepade gånger nästa morgon. (Johan Anglemark bad om ursäkt för att ha varit en av personerna som använde ytterdörren. Det var säkert han som smällde mest!)

Kongressen tjuvstartade avslappnat med pubhäng på fredagkvällen, där vi pratade tv-serier och annat viktigt. En kille vid bordet (förlåt, jag har glömt vad du heter) var också bibliotekarie, upplyste Fia. Vi high five:ade och pratade medieinköp, som bibliotekarier gör. Jag var inte kvar så sent, utan gick tillbaka till hotellet för att läsa As i Descended av Robin Talley (efter en pokenad, såklart – det var väldigt tätt med pokestops i centrala Lund!) och var vaken mycket längre än jag hade tänkt.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Lördag
På lördagmorgonen hasade jag hjärndimmig upp för att äta frukost. Hotell Oskars frukost serverades på ett närliggande fik och bortsett från att baconen smakade bränd död (nog för att bacon är bränd död, men det behöver ju inte smaka så) var den mums. Våfflor! Jag såg helgen som en minisemester, en paus från diverse jobbiga saker, och tänkte inte ha några måsten och inte ha bråttom till någonting. Därför gick jag helt enkelt tillbaka till mitt rum och sov en stund till. Det var såklart lite tråkigt att missa den första programpunkten, som var Torills föredrag om återskapandet av utdöda djur, för det är alltid kul att lyssna på Torill, men sömn trumfar trots allt utdöda djur.

Jag anlände till kongressen lagom till lunchpausen (bra grej med en paus inlagd i programmet, tyckte jag), hälsade på lite folk och gick iväg igen. På Facebook hade jag sett eventet för en antikvarisk bokmässa i närheten och gick dit för att spana. Årets tema var ”udda småtryck”. Jag rotade i några lådor med sådana och hittade lite roliga grejer i stil med ”hygienråd till kvinnan” från början av 1900-talet. Jag köpte dem inte. Jag ångrar det lite.

Däremot köpte jag några begagnade böcker: En gång skall vi alla… av Joanna Russ (”Är du från det där science fiction-evenemanget? Du får säga åt dina kompisar att också komma hit och handla.”), The Golden Bough av James George Frazer (”Läser du idéhistoria?”) och Två berättelser från havet av Tove Jansson (fick på köpet lite information om bokens bakgrund). Pratsamma försäljare! Jag tjuvlyssnade också på några av utställarnas samtal med varandra. De tyckte att det var bra genomströmning – många människor som kom och tittade och petade på böckerna – men sämre med försäljningen. Förra året sålde de bättre, tydligen.

Klockan tre lyssnade jag på min första programpunkt, som handlade om historisk fantasy. Jag är ändå lite imponerad över att jag, som vanligtvis är en programlyssnare tills hjärnan grötar ihop och öronen trillar av, hade hållit mig borta så länge. Men då blev det istället tre i rad: fantasyn följdes av ”Vad skräms du för?” som följdes av fanfic. Och jag har massor av anteckningar från de panelerna, som alla var bra, men om jag ska skriva om dem kommer den här rapporten aldrig bli klar. Därför tänker jag slänga ut några lösryckta grejer. Panelisterna får ursäkta bristen på sammanhang.

Jag tyckte att det var roligt med publikens dämpade fniss när Ingrid Thulin, som modererade panelen om historisk fantasy, sa att alla författarna i panelen skrev trilogier. Säg ”trilogi” till en hög fantastikläsare och häften tänker väl ”It’s going to be a trilogy …”

Elisabeth Östnäs sa att i början beskrev hon sina böcker (Sagan om Turid) som fantasy, där gudar finns och magi är en del av vardagen, för hon ville inte riktigt hävda att hon kunde jättemycket om vikingatiden. Men sedan har hon insett att de flesta andra kan mycket mindre och numera kallar hon dem främst historiska romaner.

Charlotte Cederlund om att nyligen ha besökt Kiruna, som hon har skrivit om i fler år: ”Om ni ska skriva något om en plats ni inte känner till: ÅK DIT! Lägg inte 300 000 timmar på Google Street View!”

Kristina Hård fyllde i att om platsen man skriver om ligger väldigt långt bort (eller inte finns) kan man åka till en plats som liknar den. Eller kolla på Youtube. Hon har åkt tåg längs inlandsbanan på Youtube.

I skräckpanelen sade författaren Markus Sköld att han har ”med de bästa intentioner” försökt skriva science fiction, men oavsett hur han försöker glider han iväg åt skräckhållet ändå. ”Jag tror inte att jag har något val.”

Filmvetaren Anna Arnman sade hur många intressanta saker som helst, men en jag fastnade särskilt för var offeridentifikationen. I korthet att skräck gärna ses som hemsk och omoralisk, men eftersom publiken identifierar sig med offret borde den vara mer moraliskt försvarbar än t.ex. actionfilm där man ska identifiera sig med hjälten medan offren är anonyma.

Emil Hannu tog upp skräckkonsumtion som en nyfikenhet på var ens egna eller andras gränser går. ”Vem är jag, varför skrämmer det här mig?” Det kan jag känna igen, eller kanske ännu hellre frågan ”varför skrämmer det här inte mig?” när jag har sett någon våldsam scen och mest reagerat med ”huh, snyggt”.

Mellan programpunkterna hamnade jag ofta vid receptionen. Den kändes som ett bättre hängställe än det ”lilla rummet” där ljudvolymen blev jättehög så fort flera personer pratade samtidigt. (Inser att jag låter som en gnälltant nu, men orka massa ljud.) Torill berättade glatt att hon höll på att läsa Tarzan-böckerna av Edgar Rice Burroughs och att de var ”fantastiska”. Jag kände mig något skeptisk till det påståendet, men vill ändå fortfarande läsa. Typiskt nog är magasinet på jobbet stängt på grund av vattenläcka så jag kunde inte låna hem några över julen som jag hade tänkt, men snart öppnar det igen. Återkommer för hoppningsvis med Tarzan-rapport senare i år! I någon av böckerna stöter Tarzan tydligen på dinosaurier, vilket ledde till att jag blev tvungen att meddela följande till Konturs två ordförande:

Som medlem i kommittén för Kontur (nästa års Swecon, ni måste komma dit!) fick jag också flera önskemål om framtida programpunkter slängda på mig, vilket är jättefint! Många var entusiastiska efter den fantastiskt roliga fanfic-panelen och ville ha mer fanfic-snack, då gärna med någon mer specifik inriktning än ”vad är fanfic?” Samma sorts önskemål fick jag efter skräckpanelen. Skräckfans och -författare på plats tyckte att det borde vara fler smala skräckpunkter på kongresser, och jag håller med. När det gäller fantasy och sf finns det ofta programpunkter som riktigt nördar in sig på ett visst tema, en undergenre eller till och med en författare, medan skräckpunkterna tenderar att vara bredare. Lite mer skräcknörderi behövs, helt enkelt!

(Däremot gjorde jag som kommittémedlem inte en så bra insats med att tjata på folk att komma till Uppsala i maj. Det gjorde däremot Fia väldigt bra, medan jag typ stod bredvid och nickade instämmande.)

Och på tal om att hänga vid receptionen: Där fanns också ett bord med mackor och fika. En asbra grej, som kanske är svår att apa efter på en större kongress, men här var det perfekt. Heja bagarna och mackfixarna!

På kvällen var det pubdags igen, denna gång på Glorias. Vi var många, det blev fullt, det var kul. Jag nöjer mig med ett lösryckt citat av Britt-Louise: ”Jag har köpt Johan Anglemark många gånger. En Johan Anglemark är alltid bra att ha.”

Efter puben gick jag omkring någon timme och fångade pokemons, tänkte tantiga tankar om fulla skrålande studenter och spanade lite på stadsparken som var fin och lite spooky i mörkret.

Söndag

På söndagsmorgonen var jag inte lika trött som dagen innan. Bra. Söndagens bacon smakade inte död. Också bra. Jag kom till kongressen mitt i programpunkten om fiktiva språk, lagom till att författarna Nene Ormes och Ola Wikander sade att de inte hittar på egna språk i sina fantasyböcker. Ola använder gärna gamla språk, t.ex. arameiska, och känner läsarna igen det så är det good for them och gör de inte det så gör det ingenting. Nene använder hellre äldre svenska ord än att hitta på fantasyord.

Som av en slump nämndes Edgar Rice Burroughs igen. Denna gång var det Yens Wahlgren som pratade om det fiktiva språket i hans Mars-böcker. Burroughs utvecklade inte ett helt språk, men hade ord för exempelvis titlar, måttenheter och annat. Fans utgick från orden i böckerna och utvecklade språket vidare, och det var denna utvecklade variant som sedan användes i filmatiseringen John Carter sådär hundra år senare.

Yens har för övrigt skrivit boken Liftarens parlör till galaxen : en berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, som jag köpte på eftermiddagen genom att ta boken från bokbordet och swischa till numret som stod på en lapp. Teknikens under etc.

(En annan bra sak för en liten kongress: LunCon hade bokbord med försäljning under några timmar en av dagarna, istället för hela kongressen. Smart!)

Sedan lyssnade jag på panelen om nyskapande skräck (Jenny Milewski: ”Jag skiter fullständigt i om skräck är nyskapande.”) och blev påmind om att jag verkligen borde läsa Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, som inte är nyskapande alls men ”otroligt kompetent skriven”.

Socialistsimon slängde sig med den fantastiska förkortningen owis = only works if stupid och tyckte att skräck som bygger på viss rekvisita/prylar åldras snabbt. Bra skräck har en handling och stämning som funkar oavsett rekvisita, och som inte förstörs av t.ex. existensen av smartphones.

I mina anteckningar står det ”Fia är rädd, vill ha tips”. Jenny Milewski tyckte att hon skulle satsa på noveller – ett bra sätt att utforska vilka typer att skräck man gillar. Camilla Svedén höll med om noveller, då de är mer idébaserade och bjuder på lite andra saker än traditionella skräckromaner. Nene i publiken tipsade om Caitlin Kiernan, i synnerhet The Drowning Girl och The Red Tree. Själv frågade jag om poddar och blev tipsad om The Last Podcast on the Left (som jag fortfarande inte har lyssnat på, men jag ska!).

Sedan rymde jag igen för att leka kameraturist och köpa lunch. Vid domkyrkan såg jag Michael Pargman som också lekte kameraturist. Jag tog med min lunchsallad tillbaka till kongressen och satte mig i lilla rummet en stund, men ljudnivån gjorde att jag flydde in i programsalen och lyssnade på Jessica Abbotts föreläsning om artificiell intelligens. Den var säkert jätteintressant, men vid det laget hade hjärndöden satt in och det fick räcka med uppmärksamt lyssnande.

På söndagen såg jag också till att knäppa en del foton som inte bara var på paneler. Jag hade tagit med mig min systemkamera, för jag tycker att det är tråkigt att de flesta kongressbilder numera tas med mobilkameror. Jag fattar såklart varför – jag har själv sällan med mig ”riktig” kamera numera – men även om mobilkameror idag är imponerande på många sätt blir det lätt sådär i tråkigt inomhusljus. Mitt LunCongalleri finns på Facebook.

Och sedan var det slut! Ingen dead dog för oss som hade långt att åka och skulle jobba nästa dag. Mycket bra kongress, mysig och välorganiserad. Det gjorde ni fint, Malmöfandom.

På väg hem från en rolig helg på #luncon. Och slöa förmiddagar på hotellrummet och nattlig Pokemonjakt. Känns som att jag stängde av verkligheten ett tag, vilket verkligen behövdes.

Ett foto publicerat av Maria 📚 (@grenverk)

Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Fortsätt läsa

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Fortsätt läsa

Science fiction och fantasy i Malmö

Vi skriver ju en del om science fiction-fandom här på Tystnad. Förhoppningsvis inte så mycket att det irriterar den som inte är fullt lika intresserad av fenomenet, men ändå. Ett litet tips är att denna rörelse har återuppstått i Malmö (händelvis samtidigt som undertecknad flyttat till staden i fråga) och därmed återigen finns i södra Sverige. Just nu organiserar vi oss främst genom en Facebookgrupp och har pubmöten, men planer finns på såväl en egen webbplats som en liten sf-kongress i vår.

I januari är det för övrigt tänkt att jag skall hålla en föreläsning om science fiction-fandom och gruppens inställning till litteratur och hur den har påverkat science fiction-genren i allmänhet på Poeten på hörnet. Kom gärna förbi då.

Readercon, Genevieve Valentine och René Walling

Det har varit ett par omtumlande veckor för nordamerikansk sf-kongressfandom.

I korthet: författaren Genevieve Valentine trakasseradesReadercon, en liten men välkänd och respekterad sf-kongress. Readercons policy sade att ”[h]arassment of any kind – including physical assault, battery, deliberate intimidation, stalking, or unwelcome physical attentions – will not be tolerated at Readercon and will result in permanent suspension of membership”. Vad som hade hänt stod tämligen klart: ingen verkar ha ifrågasatt Valentines uppgifter.

Men mannen som trakasserat henne var René Walling, som bland annat varit ordförande för en Worldcon och skrev för tor.com: i kongresscirklar stod han högt upp i makthierarkin. Så Readercons styrelse, som verkar fungera lite som ett presidium för kongresskommittén, beslutade att stänga av honom i två år.

BC Holmes har en länklista över reaktionerna på det. Kort sagt kan man konstatera att Readercons ovilja att driva igenom sin egen policy orsakades viss upprördhet. Inte minst eftersom ilska på internet sprids väldigt snabbt men att samla trettio utspridda personer som redan lagt mycket av sin fritid på att förbereda kongressen och sannolikt i viss mån försakat arbete, vänner, familj och vila kring ett beslut och hur det skall formuleras tar längre tid: man kommer inte att kunna presentera ett nytt genomarbetat beslut efter en dag eller två även om man börjar arbeta alldeles genast. Veronica Schanoes skapade ett upprop som snart samlade en stor mängd signaturer.

Därefter kom nästa beslut: kongresskommittén för Readercon bad ursäkt, René Walling blev avstängd på livstid (och skriver inte längre för Tor), hela styrelsen avgick och Readercon lovade en rad åtgärder. Folk tyckte i allmänhet att den biten var det var väl hanterad – slutligen. Och amerikanska sf-kongressarrangörer har förmodligen fått en hel del att tänka på gällande det här med hur man hanterar trakasserier.

Upsalafandoms 188:e pubmöte

Upsalafandom träffas på puben en gång i månaden för att prata om science fiction, fantasy och allt möjligt annat. Man behöver inte känna oss för att vara välkommen: jag känner då inte alla som dyker upp.

”Skriver någon om de här mötena nu för tiden?” frågar Bly och ser sig omkring bland de glesnande skarorna på Pipes of Scotland. Ljudnivån har fallit till ett bakgrundssurr som knappt kräver att man höjer rösten.

”Nä”, säger jag. ”Det var nog ett tag sedan.”

Hen beklagar sig över att det blev så utspritt på Pipes, så svårt att hålla reda på, när vi splittrades i grupper på ett halvdussin bord istället för runt ett långbord som på Williams. ”Jag har ingen koll på vad folk har pratat om.”

”Om du skriver om de samtal du har varit med om”, säger jag, ”så skriver jag om mina.”

”Nej, jag skall nog inte skämma ut mig”, säger Bly. ”Jag glömmer alltid vad alla heter.”

”Du kan ge dem nya namn”, föreslår jag. Hen tycker inte att pseudonymisering är lösningen. Det beror kanske på att Bly ännu inte har insett att man bör gripa varje möjlighet att ge sin omgivning fåniga alias.

Sweconkommittén har tänkt ägna delar av pubmötet åt att spåna fram fler renodlade science fiction-programpunktsidéer. Det blir inte så mycket med det. Istället hamnar jag bredvid Krom, Brom, Cerium, Osmium och Tenn och kastas in i en diskussion om garum och lika sätt att tillaga och äta den. Legionärsranson om man blandar den med utspätt vin? Jag marscherar väl hellre på det än på surströmming. Men inte mycket hellre.

Via Atlas Shrugged konstaterar vi att Robert Jordan aldrig fått sitt erkännande som fantasygenrens Marcel Proust och börjar sedan spekulera i hur det hade blivit om Proust skrivit Conanpastischer. Förmodligen helt fantastiskt.

Fortsätt läsa

Kongressmarknadsföring: tankar 2007

I maj 2007 drev jag fortfarande min första blogg, Månskesdans. Jag hade ganska nyligen hunnit starta Vetsaga som redan hade ynglat av sig i form av Ampersand. Men det fanns inte – såvitt jag visste, åtminstone – så många fantastikbloggar som faktiskt skrev och länkade till varandra, som var inblandade i en pågående konversation. I 12-timmarsfanzinet nr. 2 hade jag tydkligen visioner om vad som skulle kunna ske om så hade varit fallet.

Ett kort stycke alternativhistoria eller kanske rentav science fiction, välj själva: föreställ er att det fanns säg sju, åtta aktiva svenska sf-bloggar som inte bara handlade om sf-litteratur utan dessutom kommunicerade med varande. Skrev någon någonting extra intressant så kunde de peka dit och om en diskussion väcktes så kunde den föras inte bara i kommentarerna utan även i nya och längre egna inlägg. Tomläget skulle förmodligen få svårt att bli riktigt så internt som det hade kunnat bli om orden bara fått en från början mer eller mindre avgränsad spridning i pappersform, vilket hade kunnat hjälpa till att öppna för personer som läser sf men knappt vet vad fandom är. På vilket sätt hade nämnda läsare påverkats om sedan inte bara en eller två utan en majoritet av dessa sju, åtta bloggar sedan påpekade någonting vad det gällde till exempel tidskrifter eller att man hade tänkt bege sig till en kongress någonstans?

Åcon i bilder

Jag lade upp en ganska lång kongressrapport från Åcon här på Tystnad för ett par dagar sedan. Läs gärna den. Den illustrerades med några av de bilder jag tog under helgen. Här kommer fler. Jag har dessutom laddat upp en del på Wikimedia Commons, så att man skall kunna använda dem i till exempel Wikipediaartiklar. Det får gärna fler göra.

Bilderna speglar inte riktigt Åcon som jag upplever kongressen: det är väldigt många från programsalen och knappt några som skildrar det sociala umgänget. Men det här är en aspekt av Åcon.

Vi åkte till Åcon. Anna Davour var med på färjan från Grisslehamn. Liksom Andreas Davour.

Fortsätt läsa

Om ordet ”fan”

Alltså, seriöst. Fan. Det här jävla ordet. Jag är så obekväm med det. Jane Austen-fans. Kazuo Ishiguro-fans. Tolkienfans. The Hunger Games-fans. Jag tycker om såväl Jane Austens som Kazuo Ishiguros litteratur. Jag har väl för all del en närmast proselytiserande inställning till några verk (alltid verk, aldrig författare), som vissa av Wolfgang Borcherts noveller, Arne Sands Trollkarlens lärling eller Jennifer Pellands ”Captive Girl” som nämndes på bloggen för ett tag sedan.

Jag vet inte riktigt vad det är som ordet symboliserar för mig som gör mig så skeptisk. Kanske en upplevd antydan av ett okritiskt förhållande till verket. Eller helt enkelt ett annat sätt att läsa på. ”Ditt problem”, sade en av mina vänner till mig en gång när vi pratade om Harry Potter-böckerna och jag konstaterade att de senare, som faktiskt lider av sin övervikt, hade mått bra av en modig redaktör med en vass kniv, ”är att du betraktar böckerna som litteratur”. Det var bra att böckerna blev tjockare, argumenterade hon, eftersom poängen för henne var att de var en nyckel till en värld hon ville ta del av. Ju tjockare böcker, desto mer kunde man glänta på dörren. Ett lika legitimt förhållningssätt till böckerna, som något annat, förstås, men väldigt mycket ett sätt som inte är mitt och som är lite svårt att förstå sig på om man tycker att novellen är litteraturens bästa format. Eller någonting som antyder ett förhållande bortom själva texten. Eller en besatthet.

Ingenting av det här behöver förstås stämma in på personer som omfamnar begreppet; jag talar om ordet och vilka konnotationer det har för mig personligen. Inte om de personer som använder det om sig själva.

Det hela blir inte bättre av att jag är en del av en litteraturrörelse som använder det – trots att det sker på ett ganska annorlunda sätt. En science fiction-fan är någon som är med i science fiction-fandom. De flesta som är det tycker om science fiction (eller åtminstone fantasy, som rörelsen har kommit att omfamna, till vissas förtret), men det är inte ett tvingande krav. En person med tusentals lästa science fiction-böcker hemma men som inte är en del av läsarrörelsen är, med samma terminologi, för all del någon som gillar science fiction, men inte en – ja, vi använder dessutom utrum och inte neutrum – sf-fan. Det innebär högre krav, som till exempel att man tycker om att sitta i baren på science fiction-kongresser och prata om till programmet helt orelaterade saker. Självklart menar man inte nödvändigtvis heller samma sak som andra gör när man pratar om science fiction-fandom. Det hade ju varit för enkelt.

Jag vet inte om jag någonsin har kallat mig sf-fan. ”En del av sf-fandom”, brukar jag säga, utan att ens tänka på det.

Inte för att jag inte är manisk. Men det är litteraturen som helhet, som koncept, som är min besatthet. Inte de enskilda verken. Och jag vet inte om jag tycker att uppskattar väldigt mycket och är en fan av är utbytbara.

Hur skulle ni beskriva ordet?

Män, kvinnor och science fiction-kongresser

Som ni som läser Tystnad antingen vet eller kommer att bli plågsamt medvetna om under det kommande halvåret är Maria, Daniel och jag med och arrangerar årets stora svenska science fiction- och fantasykongress, Kontrast (Swecon 2012). Eftersom jag är huvudansvarig för programmet, liksom en del av kommittén för Åcon, ägnas en hel del av min tid åt att fundera på lämpliga ämnen att prata om – och vem som skulle kunna prata om dem.

I februari skrev Paul Cornell att han från och med nu tänker kräva jämn könsfördelning i de paneler där han medverkar, eftersom alla fina ord om att arbeta mot att kvinnor är underrepresenterade i det offentliga litterära samtalet inte har följts av tillräckligt stora faktiskta förändringar. Och om så inte är fallet? Då kommer han att kliva av och försöka få någon kvinna att ta hans plats.

Okay, so this was something I came up with yesterday, and it’s mad, and is, frankly, a rod for my own back, but what the hell, it’s going to make this coming year a lot more interesting.

I think there should be gender parity on every panel at every convention. I’m after 50/50, all the time. I want that in place as an expectation, as a rule. Now, to make that happen, what really should be done is a ground-up examination of society, huge changes at the heart of things which would automatically lead to women being equally represented everywhere, not just on convention panels. Well, we’ve all wanted that and worked for that for decades, especially those of us in fandom, and it just hasn’t happened. So, this year, I’ve decided that I’m going to approach this problem via the only moral unit I’m in charge of: me. I’m going to approach this problem from the other end. And this approach is going to be very much that of a blunt instrument.

If I’m on, at any convention this year, a panel that doesn’t have a 50/50 gender split (I’ll settle for two out of five), I’ll hop off that panel, and find a woman to take my place.

If I know of a professionally qualified woman (a fellow creator or critic or someone with specific knowledge of the subject) in the room, I’ll start by inviting her up. If there’s nobody like that, I’ll ask for hands up, and hope that bravery counts as virtue enough for them to hold their own on the panel. I will ask such women that they don’t spend their time on the panel criticising the convention or the companies I work for. That would make me a very rude guest.

Det här ledde, förstås, till en hel del diskussion i den engelskspråkiga kongressvärlden. Förvisso är problemet inte alls lika stort i science fiction-fandom som på seriefronten, där Cornell också är verksam, men likväl: det är klart att det finns även bland oss.

Eller, klart och klart. Problematiskt är det inte alla som är överens om att det är. Jag ser flera invändningar dyka upp då och då. En – tack och lov tämligen ovanlig – är att kvinnor inte kan, eller åtminstone är sämre lämpade, att skriva science fiction, och att litteraturarrangemang med fokus på sf och fantasy därmed om så bara på grund av den första genren bör vara mansdominerade. En annan är att vi bara speglar hur samhället ser ut: det finns fler manliga sf-författare och något fler män i sf-fandom. En jämn könsfördelning, går resonemanget, skulle då i själva verket inte vara representativt. En tredje invändning säger att jämställdhet aldrig kommer att kunna uppnås genom att vi betraktar människor som representater för sitt kön, och att det bästa vi kan göra är att ignorera det hela och välja de bäst lämpade oavsett om de är män eller kvinnor.

Den första invändningen är i mina ögon ett effektivt sätt att inte bara placera sig själv i det misogyna facket utan även att visa att man inte har någon vidare koll på sf-litteraturen. Verken talar för sig själva. Här på Tystnad håller jag på med en serie novelltips, veckans novell. De tolv veckorna har hittills presenterat sex manliga författare och sex kvinnliga. Att så är fallet beror nog ärligt talat bara på att jag råkar vara svag för sf-noveller, och att de fyra noveller som jag hittills skrivit om som kategoriseras som science fiction samtliga råkat författas av kvinnor. Jag skulle aldrig gå så långt som att fälla sexistiska kommentarer om att män är sämre på att skriva sf – det är bara statistiken över den science fiction jag uppskattar som skulle vilja antyda det.

Den andra är inte utan poäng, men: vad man ser i det offentliga samtalet spelgar inte intresset för fantastisk litteratur. Om man behandlar fantasy, skäck och science fiction tillsammans (vilket jag egentligen inte tycker om att göra) är den bästa svenska databasen jag känner till Catahyas medlemslista, där det – inklusive personer som inte förnyat sitt medlemskap men inte aktivt begärt utträde – finns 1430 män och 1370 kvinnor. Vidare skall man inte underskatta vikten av förebilder: om vi tror att kvinnor är lika lämpade att skriva och diskutera litteratur som män bör man visa att så är fallet.

Vad det gäller den tredje: män syns mer. Vi är bättre på att lyssna på män än på kvinnor, och vad män säger tas på större allvar än vad kvinnor gör. Det finns åtskilliga studier som åter och återigen har landat i samma resultat. I en situation där lika många kompetenta män som kompetenta kvinnor finns att tillgå är vi mer benägna att välja fler män än kvinnor för att föra det offentliga samtalet. Det är dåligt. Det är dåligt för kvinnor som väljs bort och det är dåligt för oss i allmänhet när det vi gör blir sämre eftersom vi undermedvetet kvoterar in män med sämre kompetens.

Om intresset är lika stort, hur speglas det bland författarna? Kikar man på marstopplistan för sålda böcker på sfbok.se visar den, i skrivande stund, att tretton av de femton böckerna på svenska är skrivna av män, en av en kvinna och en gemensamt av en man och en kvinna. För den engelskspråkiga littteraturen gäller ungefär samma förhållande: tretton böcker skrivna av män, två av kvinnor. Det stämmer förstås extremt dåligt överens med hur många böcker som faktiskt skrivs av kvinnor, men ger likväl en intressant inblick i vilka namn det är som genreläsarna faktiskt ser. Man kan också studera korta intervjuer Peter Öberg på Spektakulärt gjorde med femtiofem svenska fantastikförfattare, då trettiofem män medverkade, men bara tjugo kvinnor. Jag hittar inte aktuell statistik för andelen kvinnor i SFWA just nu, men om jag minns korrekt – och rätta mig gärna om jag har fel – är det någonstans strax under fyrtio procent. Men till och med detta är förstås bara de personer som i någon mån syns. De senaste åren har det funnits en debatt i Storbritannien om att det knappt finns några kvinnliga science fiction-författare på hyllorna eftersom förlagen inte tror att de kommer att hitta läsare: män är mer benägna att läsa saker skrivna av andra män. Bortsorteringen sker redan innan verken hunnit nå bokhandeln. Gör det tillgången till kvinnliga författare något sämre än till manliga? Ja. Men jag har ingen lust att i min kongressplanering foga mig efter förlagsförsök till marknadsanpassning som gör sf-litteraturen direkt sämre.

Så hur ser det ut på svenska kongresser? Jag var initativtagare till science fiction- och fantasydagen November i höstas, där två av fem listade gäster var kvinnor och sju av sjutton programdeltagare. Å andra sidan är jag inte helt säker på att ett endagsarrangemang med liten budget är det bästa att jämföra med: man blir så hemskt begränsad av vad som finns att tillgå lokalt. Sex av tio programmedverkande män bor i Uppsala, medan fyra fick hämtas utifrån. Bland dessa finns då Oskar Källner som bor i Knivsta och Jerry Määttä som är knuten till Uppsala universitet. Av de sju programmedverkande kvinnorna bor en i Uppsala (nå, egentligen Storvreta, men åtminstone inom kommunen) medan resten kom från Stockholm, Katrineholm eller Linköping. Betyder det att vi heroiskt arbetade för att uppväga en lokal obalans, eller att vi är blinda för kvinnlig kompetens i vår närhet? Lite av båda, kanske – eller så är det ren slump. Vi kunde trots allt knappast ha valt någon bättre lämpad att diskutera fantasyöversättning än Ylva Spångberg var vi än letade, jag kan inte komma på någon i Sverige som skriver mer om kinesisk science fiction-litteratur än Anna Gustafsson Chen och Elin Fahlstedt och Lisa Medin torde ha minst lika mycket kompetens att diskutera sina ämnen som någon annan serieskapare och var hur som helst Fabian Göransons förslag på medverkande snarare än våra.

På listan på gäster – som samtliga lär medverka i programmet – för Kontrast hittills har vi tio män och fyra kvinnor. Även om det så att säga ser betydligt bättre ut bland personer som vi hoppas kommer, men som inte lämnat klart besked än, eller som tillfrågats men inte svarat alls, är det fortfarande skevt. Ser jag till mina anteckningar med namn på personer jag skulle vilja se ge föredrag på Kontrast är den mansdominerad.

Och hur skall man då betrakta Paul Cornells löfte? Naturligtvis är det inte, sett till den enskilda panelen, särskilt vettigt. I en grupp på fyra eller fem deltagare är det på intet sätt osannolikt att det finns variationer om man ser till en av de variabler som definierar oss som personer. Det gäller i än större utsträckning i Sverige än i den engelskspråkiga världen, där vi har betydligt färre personer att välja bland när vi planerar program. Vi har inte alltid lyxen att välja de personer som kan ämnet som vi tror har den bästa personkemin eller som är allra bäst lämpade att tala om det. Våra paneler består ofta av de personer – som kommer att närvara och som vi känner till – som kan ämnet, punkt. Det är inte den enskilda panelen i sig man borde se till, utan kongressen som helhet. Vidare är när panelen börjar helt fel tillfälle att ta upp frågan: en panelist kommer att i regel ha haft koll på vilka andra som skall medverka ganska lång tid i förväg, och därmed möjlighet att i god tid påpeka problem för kongressen programläggare i hopp om att de skall lyckas åtgärda det. Det är inte bara för kongressens skull: det är mycket möjligt att det finns utmärkt kompetenta kvinnor som rentav skulle passa bättre än Cornell i panelen. Varför inte låta dem möta publiken i form av personer inbjudna på grund av sin expertis, snarare än som ”hon som ersatte Cornell”? Allt det här är han förstås väl medveten om: poängen att rimligtvis att sätta fokus på ett strukturellt problem snarare än att göra den enskilda panelen bättre. Likväl kan jag, rent praktiskt, inte låta bli att reagera ungefär som de kongressarrangörer som File 770 bad kommentera utspelet: gnnmmpfh.

De personer vi har bjudit in behöver förstås inte ha varit de allra bäst lämpade. Men vi har ändå ägnat tid, energi och ansträngning åt att mödosamt försöka sätta samman ett program med personer som både kan ämnet och, hoppas vi, fungerar i panelen. Prata med oss på förhand. Inte bara i det här sammanhanget, som väl sannolikt inte kommer att bli aktuellt här, utan i allmänhet. Hade du tänkt komma, eller funderar du på att komma, till Swecon i höst? Känner du att du på något sätt kan medverka i programmet? Skriv till info@kontrast2012.se och tala om vem du är och vad du kan. Har du förslag på andra personer vi borde fundera på? Skriv till info@kontrast2012.se och berätta vilka de där och vad de kan. Har du idéer på programpunkter? Skriv till info@kontrast2012.se och berätta vilka. Eller kommentera här, för all del. Vi kommer att fundera, sortera, välja.

Men vi kan inte välja någon eller någonting vi inte känner till.

Mer läsning: Mike Glyer, Steven H Silver, Farah Mendlesohn, Cheryl Morgan, Tansy Rayner Roberts, Tom Pollock, Lizzie Barrett, Chance, Niall Harrison, Emily Asher-Perrin.

Sf-fansin: en introduktion

Eftersom vårt nya tillskott, Daniel, har bestämt sig för recensera gamla science fiction-fansin ur Upsalafandoms arkiv, tänkte jag att en kort introduktion till ämnet kunde vara på sin plats.

Ett sf-fansin, eller sf-fanzine, beroende på hur man än väljer att stava det (min personliga tumregel är att de flesta alternativ fungerar så länge som man inte är konsekvent. Det gäller att hålla läsarna på tå), beskriver engelskspråkiga Wikipedia som ”an amateur or semi-professional magazine published by members of science fiction fandom, from the 1930s to the present day”. Nu för tiden ser man inte så många pappersfansin – bloggar och internet i allmänhet har tagit över många av de roller de en gång hade, och sf-kongresser har fått en viktigare roll som fandoms centrala aktivitet och kontaktyta – men i många decennier var fansinen det klister som höll samman den mycket speciella läsarrörelse som är science fiction-fandom.

Ett fansin kunde vara allt från några sidor som huvudsakligen handlade om vad som hade hänt i utgivarens liv till vad som i nästan vilket annat sammanhang som helst hade benämnts som tämligen ambitiösa tidskrifter, ibland med någon förening i ryggen (som SF-Forum), ibland med en ensam person bakom. Vissa tidskrifter, som Minotauren, började i fansinformat. Deckarförfattaren Stieg Larsson (FIJAGH!, Sfären), författaren och översättaren Erik Andersson (Der Leuchtturm; i dagarna aktuell med nyöversättningen av Ulysses) och Augustprisvinnaren Steve Sem-Sandberg (SF-Forum) är exempel på personer som i sin ungdoms dagar var fansinutgivare men sedan lämnat sf-litteraturens sfär. Andra som i större utsträckning kom att stanna inom den, som Bertil Mårtensson, John-Henri Holmberg eller Sam J. Lundwall har också en diger fansinproduktion bakom sig. För många fungerade fansinutgivningen och -skrivandet som ett steg mot ett liv inom litteraturen.

Vissa fansin är lysande, antingen genom hur de behandlar litteraturen eller genom skribentens förmåga att underhålla vad den än råkar skriva om. De flesta, som vanligt när det handlar om amatörproducerad text, är det inte. Oavsett är det en fascinerande inblick i en läsarkulturs historia. Ha det så roligt, Daniel.

Science-Fiction Times, tredje året, nr. 26, oktober 1960

Det här är mitt första fynd från Uppsala Fandoms arkiv. En vikt A4-sida med SF-nyheter och recensioner för ringa 50 öre. Rättelse från Carl Hällström: ”offset tryckt nummer, 4 sidor i A5, från original i A3.”

Redaktion: Carl Hällström, Gabriel Setterborg och Anders S. Fröberg — Auktioner verkar vara något som hör fandom till. James V. Taurasi Sr rapporterar från Pittcon (380 närvarande fans), Worldcon nr. 18, 2-5e september, att ”Bloch-auktionen” återigen hölls. Diverse kändisar auktioneras ut till högstbjudande för en timme. Det framgår inte vad vinnaren får göra under denna timme. Men L. Sprague de Camp gick för hela 25 dollar! Kan det här vara någonting för dagens svenska kongresser? Låter som en ypperlig idé, och precis som på det forntida 60-talet ska pengarna gå till välgörande fandom-ändamål. Trots att det här skedde för 52 år sedan så diskuterade man science fictions digra situation då också. En av de stora programpunkterna var ”Vem dödade SF”: ”Alla var de överens om att SF inte är död, men svårt skadad. SF måste förändras eller dö”. Ljuset i mörkret var att SF börjat spridas till en bredare publik eftersom författarna börjat vända sig till ”mens magazin” av ekonomiska skäl. Det går bra för SF TIMES. De har inte bara blivit recenserade i Häpna!, utan de har också omnämnts i Sundsvalls-Posten och Uppsala Nya Tidning. ”Det är tydligt att dagspressen börjar få upp ögonen för SF”, skriver Karl Karlson-Orre. Anders S. Fröberg berättar om hur han fått kontakt med sydamerikanska SF-läsare, och till och med gjort en spanskspråkig version av SF TIMES under namnet TEMPO DE FANTASIA. Han förmedlar gärna brevväxlingskontakter (för spanskkunniga svenska fans) också. SF TIMES recenserar gärna tysk-, fransk- och spanskspråkig SF om intresse finns hos läsarna. Här är en punkt dagens fandom har mycket att lära sig av. Det skrivs SF och fantasy på fler språk än engelska (och vissa kan till och med läsa det utan översättning). Noterat: omslag och illustrationer verkar ha varit en stor grej. Illustratörer och bilders kvalité nämns i majoriteten av recensionerna. Jag avslutar den här korta tillbakablicken med ett längre citat av Ingvar Svensson, bosatt i Uppsala. Det är vackert.

Min idé är alltså, att vi äntligen skall förmå oss att uträtta något av bestående värde inom de ”aktiva kretsarna”. Uppläggningen i stort sett skulle vara, att jag som initiativtagare kontaktar ett antal aktiva och f. d. Aktiva fans och förmår några av dem att lova sin medverkan vid insamlandet av uppgifter om det mesta. Sedan tillräckligt mängd material erhållits, skulle lämpligen ett SF-möte, t.ex. i Uppsala, utlysas och avhållas i form av ett symposium över den svenska SF-förelsen. Efter bearbetning av materialet i samarbete med utvalda akademiker skulle avhandlingen kunna släppas ut i allmänhetens händer under det ståtliga namnet THE SWEDISH SF-FAN MOVEMENT.

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑