Tystnad

Läsning pågår

Finncon 2013

Finland är världens minst exotiska land, förklarar jag för Cheryl Morgan där vi står och tittar ut över Finska viken. Ingen annan plats i världen ser ut så mycket som Sverige. Det är naturligtvis menat som en komplimang snarare än en förolämpning. Möjligtvis skulle inte alla finländare uppfatta det så. Det är deras problem.

Finska viken. Eller åtminstone en liten del av den.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Känslan förstärks när eftermiddagen på något sätt blir till ett Kontrast i miniatyr: Peter Watts och Caitlin Sweet dyker upp, liksom Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vi befinner oss i en stuga med bastu någonstans ute vid vattnet tillsammans med gäster, arrangörer och några enstaka personer ur kategorin allmänt löst folk, som undertecknad. Jag försöker hjälpa till att förbereda maten, och känner att jag gör en stabil insats: jag häller kol i en av grillarna. Kvällen hade aldrig fungerat utan mig.

Det är en internationell tillställning: utöver alla finländare och vi svenskar finns i den närvarande lilla skaran folk från Storbritannien, Kanada, Kina, Frankrike och Lettland. Vi hanterar detta skrämmande faktum genom att samlas fyra svenskar runt ett bord och prata svenska med varandra. Bara Stefan Ekman är föredömligt internationell. Snart bryts vår isolation upp, förstås: Tom Crosshill kommer förbi, och Aliette de Bodard och Matthieu Larqué slår sig ned, medan Mats går och lägger sig i en närliggande hammock för att läsa och snart somnar. Jag, Sara och Caitlin pratar om skrivande och Caitlin nämner någonting om omöjligheten i att skriva noveller. Det är en vilsen och lite pervers inställning. Jag kontrar med att berätta om den gång jag insåg att jag höll på att skriva en roman. Fyrtiotusen tecken in i en novell var jag fortfarande kvar i inledningen och plötsligt slog det mig att, nej, det här är faktiskt ett romanprojekt. I ren panik raderade jag filen och min backup innan jag kunde pusta ut: jag skulle inte känna mig förpliktigad att fortsätta skriva på en text långt, långt efter att jag hade tröttnat på den. Förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin fattat.

Mitt yngre och något mer naiva jag föreställde sig alltid att den finländska bastukulturen såg ut ungefär som den svenska. Bastun är ändå en integrerad del av det svenska livet. Det är aldrig svårt att hitta en bastu i Sverige, resonerade jag. Det var innan jag hamnat i sommarstugor med två olika sorters bastur, eftersom det är så svårt att få upp värmen i rökbastun på vintern, eller efter middagen hos en vän plötsligt fått frågan om jag vill basta, eftersom deras lilla tvårumslägenhet förstås har lagt värdefulla kvadratmeter på en riktig bastu i badrummet. Jag vet bättre nu. En Swecon känner sig inte moraliskt förpliktigad att låta sina gäster ta åtminstone ett bastubad.

Man skall frysa lite, försäkrar jag Peter och Caitlin när de ställer sig lätt skeptiska till att kombinera den med att doppa sig i havet. Kasta sig i kallt vatten. Rulla sig i snö. Det hör till saken. Jag vet inte om jag helt lyckas sälja in konceptet. Allt eftersom eftermiddagen övergår i kväll sällar sig myggorna till människornas sällskap och vi börjar sakta dra oss därifrån. Till hotellet. Till St. Urho’s, för den traditionsenliga kvällen före Finncon-pubaftonen. Hem till Hanna, i mitt och Hanna Hakkarainens fall. Vi får nästan en hel natts sömn. Det är inte att förakta.

Jag är sällan en duktig gopher på kongresser. Jag är för upptagen med att arrangera dem, med att sälja böcker för Alvarfonden, med att sitta i programmet. På Finncon har jag ringat in ett gäng programpunkter som låtit intressanta, meddelat att, tja, jag hade ju ändå tänkt gå på de här, så räkna huvuden i publiken, hålla koll på klockan och vifta med skyltar om hur lång tid det är kvar? Can do. Någon måste ändå göra det. Det är så enkla uppgifter att jag under hela kongressen går omkring och känner att min sorkbricka är lite oförtjänt. Men det leder åtminstone till att jag ser bra mycket mer program än jag brukar göra.

”I’m your friendly gopher”, meddelar jag Peter och Hannu Blomilla inför hedersgästintervjun med Peter. Jag har också intervjuat honom. Jag vet att han svarar i långa utläggningar, vilket inte alls är en nackdel, ofta genomtänkt, roande, intelligent. Jag känner ändå ett behov av att påpeka för dem att ”tiden är ute”-skylten, när man samtalar med Peter, inte betyder att det är dags att ställa sista frågan: vid det laget har tidpunkten för det redan passerat. Han ser lätt förorättad ut. ”Did you offend him?” frågar Caitlin, som inte hört samtalet. Jag har inte förolämpat någon, bedyrar jag. ”It was a neutral statement!” Efter fullgjort uppdrag studsar jag iväg för att lyssna på Stefan Ekman när han berättar om sitt liv i akademins bojor, om sin forskning och om the International Conference on the Fantastic in the Arts i Florida. Det är kanske inte så fantastiskt mycket nytt för någon som har läst hans avhandling, varit på hans disputation och har varit på ICFA, men det är ändå en mycket trevlig trekvart. Dessutom får jag vifta med skyltarna åt honom också.

Peter Watts och Hannu Blomilla.
Bild: Henry Söderlund.

Stefan Ekman lär oss allt han vet.
Bild: Henry Söderlund.

Efter att under morgonen ha hjälpt Hanna och J. Pekka Mäkelä att frakta hans musikutrustning från hans hem till Finncon är jag nästan lite ledsen över att missa när han sjunger och läser poesi, som annars nog hade fungerat utmärkt som årets finskspråkiga programpunkt: mat är en tråkig men nödvändig prioritering. Jag äter en god men sorgligt liten lunch med Teemu Naarajärvi istället. Timmen därefter skall jag sorka när Tom hedersgästintervjuar Aliette. Det är en utmärkt intervju: bra frågor, bra svar. Mycket fokus på vilket inflytande hennes vietnamesiska bakgrund haft på hennes författarskap, på kulturella skillnader och vad man kan lära sig av dem. Kanske sägs det därmed också många saker som en västerländsk publik mår bra av att höra. Jag har aldrig tidigare gjort kopplingen mellan Tangpoesi och science fiction, men när hon tar upp den verkar det så självklart. Längtan hem efter att ha blivit skickad till imperiets utkanter, att sitta flera år på sin post innan man kan återvända, de långsamma kommunikationerna: det finns så många paralleller att dra.

Hedersgästintervju med Aliette de Bodard.
Bild: Henry Söderlund.

Jag kan dessutom inte låta bli att undra om inte någonting gick förlorat när byråkraterna inte längre förväntades skriva poesi för att bevisa att de var lämpade att sköta rikets angelägenheter. Å andra sidan är jag inte säker på att världen skulle bli bättre av att Jan Björklund eller Björn Söder berikade den med lyrik.

Alla verkar överens om att fredagkvällen skall tillbringas på en pub någonstans i närheten, som traditionen kräver eller åtminstone lite försiktigt frågar efter. Vilken pub är lite mer oklart. Det är inte förrän Tero Ykspetäjä har lurat in mig i en taxi, tillsammans med Tom, Cheryl, Nene Ormes, Maria Turtschaninoff, Martin Easterbrook och Margaret Austin, som jag inser att vi förmodligen är på väg till en plats ganska långt bort från alla andra. ”Okej, inlurad i en taxi och tagen … någonstans”, meddelar jag Hanna, som har mina saker i sin bil och hade tänkt checka in på hotellet tillsammans med mig.

I detta någonstans hägrar en blåbärsale som vi måste hinna smaka på innan vi lämnar Finland. Den kanske smakar lite blåbär. Om man vet att den skall göra det, i alla fall.

Vi drar snart vidare i hopp om att hitta mat vi faktiskt vill äta. Jag, Tero, Cheryl och Tom diskuterar finländsk politik och pressfrihet under kalla kriget och Kekkonens betydelse för den finländska demokratin, vilket nog borde ha inneburit att, tja, det mest bara var Tero som berättade och att jag pratade lite mindre. Efter att ha vandrat tillbaka till hotellet faller större delen av sällskapet från och det slutar med att jag och Martin ensamma ger oss ut i hopp om att hitta den pub där övriga kongressdeltagare skall ha samlats. Vi har en rätt vag aning om var den befinner sig, men jag tar glatt täten. Jag har varit ute i Gräsviken förut, trots allt. Ett par dagar. För bara fyra år sedan.

Det går alldeles utmärkt, förstås, och något tjugotal tappra själar sitter fortfarande samlade runt ett par av borden. Petri Hiltunen berättar om förvirringen som uppstått när han gått till en programpunkt där han skulle medverka och först på plats insett att den skulle vara på engelska. Toni Jerrman undrar om inte titeln ”Gone but not Forgotten” kunnat fungera som ledtråd. Eller att panelbeskrivningen i programboken var på engelska. Petri noterar att det uppenbarligen var otillräckliga ledtrådar, särskilt då han inte ens tänkt på vilket språk han läst på. Sedan ger Toni intryck av att bli mer än lätt obekväm av att rent fysiskt hamna mellan mig och Petri i vår manliga bondande. Men vi har ju inte setts på säkert två månader.

Första programpunkten på lördagen, åtminstone för mig, är Jakob Löfgrens ”Från fiktion till verklighet – fans under luppen”, som handlar om vetenskapliga definitioner av fandom och om hans egen folkloristiska forskning kring det årliga Hogswatchfirandet i Wincanton i England. Det är ett intressant föredrag, och jag har ingen anledning att betvivla att han har gott grepp om hur många fangrupperingar fungerar, men allt han säger förstärker min övertygelse om att ”fandom” och ”fandom” närmast är att betrakta som polysemer.

En av de saker fandom är.
Bild: Henry Söderlund.

Jakobs föredrag är koncentrerat på den typ av fandom som kan beskrivas i plural, där en fandom beskriver förhållandet till ett särskilt verk: Star Trek-fandom, Perry Rhodan-fandom, Skivvärldenfandom, Harry Potter-fandom, Buffyfandom eller Battlestar Galactica-fandom och så vidare. Förvirring uppstår ibland när jag säger ”fandom” eller ”science fiction-fandom” och personen jag talar med förutsätter att jag menar den samlade massan av dessa olika intressesfärer. Det gör jag inte. Ordet ”fandom” betyder i det här sammanhanget ett specifikt kontaktnät som föddes i tjugotalets amerikanska sf-tidskrifter och kom till Sverige på femtiotalet, centrerat kring science fiction- och i viss mån fantasylitteratur, även om film och tv-serier förstås också diskuteras. Jag skall förstås inte påstå att jag vet särskilt mycket om Star Trek-fandom, eller någon annan fandom som har ett prefix som börjar med en versal, men somt i definitionerna och beskrivningarna i presentationen som klingar falskt med min erfarenhet, och jag gissar att det beror på att rörelserna ibland är för olika för att forskning på den ena skall vara helt tillämpbar på den andra. När den ena sammanslutningen interagerar med ett specifikt verk – en tv-serie, en serie böcker, ett filmuniversum – eller en specifik skapare och den andra med en hel kulturform blir förhållandena annorlunda. Maktbalansen och symmetrin är en annan. Om jag skriver en skönlitterär sf-text inom ramarna för vad science fiction-fandom sysslar med är det science fiction. Jag är novellförfattare, mina texter dyker upp i små antologier och tidskrifter som få människor läser. Ingen tänker påstå att jag spelar samma roll för genren som Joanna Russ eller Sam J. Lundwall. Likväl rör sig min text ändå på samma självständiga nivå som en novell av Isaac Asimov, hur obetydligt mitt bidrag än må vara. En skönlitterär text inom ramarna för Skivvärldenfandom, däremot, är alltid underställd Terry Pratchetts kanon. Battlestar Galactica-fandom kan skapa parodier, lajv, fan fiction, men inte Battlestar Galactica, åtminstone inte utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd och medverkan. Science fiction-fandom är alltid fri att skapa science fiction. Det spelar också in, gissar jag utifrån den bild jag har skapat mig av andra fandomtyper, att vi rör oss med luddigare referensramar: våra aktiviteter måste ta hänsyn till att det helt osannolikt att jag och någon annan skall ha tagit del av precis samma genreverk, medan det åtminstone inte är särskilt långsökt att den som rör sig i en specifik Doctor Who-fandom har sett alla säsonger.

Jag försöker lyfta invändningen under frågestunden, varpå Jakob svarar att han i så fall skulle se det som att jag agerar som författare, och inte som en del av fandom. Men det skapar väggar som inte riktigt finns där: särskilt historiskt men i någon mån även i dag har sf-fandom varit med om att forma litteraturen. Fandom har fostrat översättare, författare, redaktörer, kritiker, gett upphov till tidskrifter och förlag, varit en aktiv del av det fält som till och med skapade sin egen litteratursyn. Låt oss för all del inte överdriva. Den övervägande delen av sf-fandoms aktiviteter har naturligtvis betydligt lägre pretentioner än så, men det har alltid funnits starka stråk av att bidra och förändra – och framför allt en frihet att göra så.

Jag utnyttjar en paus i mitt programsorkande till att, tja, se ännu mer program. Med titeln ”Triumph Through Incompetence” talar Peter Watts med anledning av romanen Blindsight om självmedvetande och fri vilja, ett föredrag fyllt av referenser till allt från filosofi till neurovetenskap. Jag älskar att befinna mig i ett sammanhang där en fyrtiofem minuter lång ström referenser till naturvetenskapliga artiklar kan betraktas som en litteraturdiskussion. På väg ut från programsalen diskuterar jag och Johan Anglemark en gammal idé: en kongress i samma skepnad som sf-kongressen men där alla programpunkter var introduktionsföreläsningar till olika vetenskapsområden. Steget känns ibland inte särskilt långt.

Finncon är att bland tusentals människor hela tiden springa in i eller lyssna på samma personer.
Bild: Henry Söderlund.

Den efterföljande panelen om science fiction som metafor, i en mycket vid betydelse, lyckas aldrig riktigt bli lika intressant. Istället får jag för första gången i mitt liv agera ljudtekniker. Tom och Stefan delar på en mikrofon. Tom är inte rädd att visa att han minsann tycker om mikrofonen. Stefan, kanske blyg inför folkmassan, håller den på behörigt avstånd. Upp med volymen. Ned med volymen. Upp med volymen. Ned med volymen.

Den främsta funktionen en stor sal har är att den släpper in en stor publik. Den främsta funktionen en mikrofon har är att den låter publiken höra vad som sägs. Den främsta funktionen kombinationen har är att den stänger ute publiken från samtalet.

Mekku och städerna.
Bild: Henry Söderlund.

Merja Polvinen visar sin vetenskapliga koppling i sitt föredrag genom att ägna mer tid åt att förklara de grundläggande koncepten än åt själva poängen. Det gör ingenting: jag lär mig saker om kognitiv narratologi och bekantar mig med begreppet deixis. Hon kombinerar att forska om intressanta saker med utmärkt pedagogik: det är alltid värt att lyssna på hennes programpunkter. Hennes anförande är ett exempel på vad science fiction och sf-forskning kan bidra med till vår förståelse för rum och spatialitet, men tjänar också som en påminnelse om China Miévilles känsla för plats.

I could not see the street or much of the estate. We were enclosed by dirt-coloured blocks, from windows of which leaned vested men and women with morning hair and mugs of drink, eating breakfast and watching us. This open ground between the buildings had once been sculpted. It pitched like a golf course — a child’s mimicking of geography. Maybe they had been going to wood it and put in a pond. There was a copse but the saplings were dead.
 – första stycket i The City and the City.

The river twists and turns to face the city. It looms suddenly, massive, stamped on the landscape. Its light wells up around the surrounds, the rock hills, like bruise-blood. Its dirty towers glow. I am debased. I am compelled to worship this extraordinary presence that has silted into existence at the conjunction of two rivers. It is a vast pollutant, a stench, a klaxon sounding. Fat chimneys retch dirt into the sky even now in the deep night. It is not the current which pulls us but the city itself, its weight sucks us in. Faint shouts, here and there the calls of beasts, the obscene clash and pounding from the factories as huge machines rut. Railways trace urban anatomy like protruding veins. Red brick and dark walls, squat churches like troglodytic things, ragged awnings flickering, cobbled mazes in the old town, culs-de-sac, sewers riddling the earth like secular sepulchres, a new landscape of wasteground, crushed stone, libraries fat with forgotten volumes, old hospitals, towerblocks, ships and metal claws that lift cargoes from the water.

How could we not see this approaching? What trick of topography is this, that lets the sprawling monster hide behind corners to leap out at the traveller?

It is too late to flee.
 – ur inledningen till Perdido Street Station.

The trains that enter London arrive like ships sailing across the roofs. They pass between towers jutting into the sky like long-necked sea beasts and the great gas-cylinders wallowing in dirty scrub like whales. In the depths below are lines of small shops and obscure franchises, cafés with peeling paint and businesses tucked into the arches over which the trains pass. The colors and curves of graffiti mark every wall. Top-floor windows pass by so close that passengers can peer inside, into small bare offices and store cupboards. They can make out the contours of trade calendars and pin-ups on the walls.
 – första stycket i King Rat.

Och vilken känsla för plats det är.

Worldconpanel. På något sätt har dessa män undvikit att spärras in på institution. Hittills.
Bild: Henry Söderlund.

”Do we need you?” säger Eemeli Aro när han ser att det är jag som agerar sork under panelen om Worldcon och hur man arrangerar en sådan. ”Shouldn’t you go sit at the table instead?” Det kanske jag borde. Det gör jag inte. Då heller. Några gånger under kongressen lyckas jag sätta mig bakom bordet, men är alldeles för dålig representant för det Helsingforsworldconbud för 2015 jag på något sätt har råkat hamna i budkommittén för. Jag verkar alltid behöva springa någon annanstans. Sorka. Äta. Andas två minuter. Jag ägnar flera timmar åt att prata om budet under kongressen, men mest på andra platser än bakom vårt bord.

Nene Ormes och Totoro är bättre varelser än jag är. Här delar de ut reklam för årets Swecon.
Bild: Sara Bergmark Elfgren.

Jag hinner vara ungefär två minuter på lördagskvällens fest innan jag känner mig socialt mättad och går tillbaka till hotellrummet för att få åtminstone någon halvtimme på egen hand. Liksom för så många andra personer som gjort litteraturen till det centrala i livet tar det aldrig särskilt länge innan ensamhetsbehovet börjar banka på dörren och vill ha uppmärksamhet. ”Is that one of ours?” frågar Juho Salo och pekar på den redan suddiga stämpeln på min hand när jag återvänder. ”It looks like something you made with a potato.” ”Yes, it does”, säger jag, ”but it was your potato.”

Dirk Wegers kostym (”it’s supposed to be a mummy, but really, I’m dressed as a German who didn’t want to pay to get in”) håller redan på att falla i bitar. Det gör hans barndom också, när han avslöjat sin unga crush på Alfred i Emil i Lönneberga och jag får honom att bildgoogla Björn Gustafson och han inser hur gammal han var redan då. Det är annars, visar det sig, ungefär så långt mina populärkulturella kunskaper sträcker sig under lördagen: jag hör tydligen inte skillnad på Abney Park och Depeche Mode och visar precis hur mycket jag kan om tv-serier när jag frågar om Mupparna och Sesame Street är samma sak.

Jag pratar om den finländska publiken med Nene och Sara: särskilt Nene och Karin Tidbeck tycker att publikens kroppsspråk är så tyst och svårt att läsa av. Jag är inte säker på att jag någonsin har upplevt någon större skillnad mellan Finncon och svenska kongresser. Eller så är det någonting med paneler, till skillnad från föredrag, som gör att jag inte ägnar tillräckligt mycket tid åt att försöka läsa av publiken. Ensam på scenen har man bara publiken att samspela med. I en panel måste stor del av uppmärksamheten ägnas åt övriga panelister. Ett engagerat samtal är ofta ett bra samtal.

”Is this where Johan is sitting?” frågar jag Peter och Caitlin, som sitter ensamma vid ett bord medan Anglemark står vid baren. ”Good”, konstaterar jag efter att ha fått ett jakande svar, ”then my beer is heading this way.” Jag förklarar min roll i Johan Anglemarks pensionsplan: han har ägnat många år åt att investera i öl åt mig när min ekonomi varit sämre än hans, vilket den väl kommer att förbli till den dag han går i pension, för att bygga upp en tillräckligt stor skuld. ”Oh, you’re like his son”, säger Caitlin. Jag ägnar resten av kvällen åt att diskutera saker som huruvida svenskar, eller åtminstone Stefan, ser ut som potatisar i ansiktet (”if you’re a root vegetable, you’re probably a swede”) och alla de episka och sannolikt tämligen frånstötande litterära äventyr som skulle kunna äga rum i den mänskliga kroppen med Stefan, Anglemark, Peter, Caitlin och diverse förbipasserande människor, innan jag tillsammans med Miikka Riikonen och Jonas Wissting utforskar hur det egentligen gick till när färg kom in i världen någon gång i mitten av nittonhundratalet. Det är en bra kväll.

Mika Loponen i en av de sötaste bilderna från kongressen.
Bild: Henry Söderlund.

Söndagskongressen är någon annans kongress. Det svensk- och engelskspråkiga programmet lockar inte mer än att jag kommer i väg i tid för att ta en mycket sen lunch med Teemu Ahonen, Hanna, Peter och Caitlin, men inte mycket mer än så. Vi hittar en italiensk restaurang med öga för inredningsdetaljer: för att hitta den där riktiga medelhavskänslan har de hängt upp kläder på torklinor i taket. Tråkiga människor skulle kunna invända mot att sitta och äta under en upphängd bh, men det ser mycket sydeuropeiskt ut. När vi återvänder är avslutningsceremonin redan avklarad: allt som återstår är att plocka ihop. Medan jag gör mitt bästa för att hjälpa till eller åtminstone inte se fullt så ohjälpsam ut berättar Wang Kanyu om de kinesiska science fiction-sällskapen, som nästan bara finns som klubbar vid universiteten och därför förlorar de medlemmar som tar sin examen och lämnar den akademiska världen, i kontrast mot delar av västerländsk fandom där grå skäggväxt eller vitt hår med tiden har blivit allt vanligare accessoarer.

Sara, Mats, Nene, Karin, Johan Anglemark och jag råkar i inledningen av den döda hunden skapa ett svenskt bord, men vår språkgemenskap bryts snart när det istället allt mer tar skepnaden av ett bord för Finncons tillresta gäster: Aliette, Matthieu, Peter, Caitlin och Tom söker sig till oss, kanske för att vi uppenbarligen är ett bord som inte talar finska men på avstånd mindre tydligt ett som inte heller talar engelska. Samtalen vandrar från e-bokens eventuella negativa påverkan på författandets ekonomiska villkor med Johan och Sara till pjäsförfattande med Tom och J. Pekka Mäkelä. Dramatik, hävdar jag med all min erfarenhet av att i amatörteatersammanhang skriva två stycken, är enklare än skönlitterär prosa: så mycket kan med fördel lämnas till regissörens och skådespelarnas tolkningar. Dramatikern behöver inte, kan inte, skriva allt det en roman- eller novellförfattare måste. Det är möjligt att det inte är en riktigt rättvis beskrivning. Nene och Aliette kommer in på ämnet priser och statyetter och jag roar omgivningen med att berätta om Vittfarnepriset, där vinnaren får ”ett stipendium och ett, eh, konstverk”. Ett konstverk som måste åstadkommas av, tja, mig. Matthieu föreslår en stor stock, vilket innebär både är imponerande stort och inom ramarna för mina färdigheter. Men sedan när vet väl jag mina gränser?

Jag förflyttar mig till ett annat bord, för att inte låta Stefan Ekman vara alldeles omgiven av bara finländare. De sjunger sånger, visar det sig, och det urartar i att vi genom minnet försöker arbeta oss igenom så många språk som möjligt. Finska, svenska, estniska, isländska, tyska, japanska, latin. Ingen annan kan texten till ”Lied der Partei”, visar det sig. Eller ”Á Sprengisandi”. Emilia Viljanen visar åtminstone att jag inte är ensam om att kunna delar av ”Gaudeamus igitur”. Jukka Särkijärvi sjunger en vaggvisa på klingon. Jag uppvisar återigen social skicklighet genom att avslöja att jag känner till byxmyndighetsåldern i alldeles för många länder (”… and in Germany it’s fourteen.” ”Wasn’t that Spain?” ”Oh, no, in Spain it’s thirteen. It was twelve, but they changed that in 1999”), och Inkeri Kontro vägrar lyssna på min förklaring. Trots att den faktiskt är science fiction-relaterad och har väldigt lite med att ligga med folk att göra. Toni slår sig ned för att diskutera Worldconbudet och undrar om det verkligen är så att svensk fandom gör någonting snarare än att bara vara en liten grupp som sysslar med interna angelägenheter utan att vara en del av den litterära världen. Jag försäkrar honom om att vissa av oss åtminstone försöker.

Allt eftersom blir avskeden fler, och till slut bestämmer sig även jag för att följa en grupp finnar som är på väg till hotellet. När jag skall av vid min våning tar det så lång tid att säga hejdå till alla att hissdörrarna hinner stängas igen och jag snällt får följa med upp till nästa. Det är alltid sorgligt att ta farväl. Men vi ses igen. I San Antonio. Köpenhamn. Stockholm. Mariehamn. Jyväskylä. Någon gång. Någonstans.

9 kommentarer

  1. Johan Anglemark

    12 juli 2013 at 14:27

    Toni Jerrman undrar om inte titeln ”Gone but not Forgotten” kunnat fungera som ledtråd. Eller att panelbeskrivningen i programboken var på engelska.
    Eller att Petri visste att även jag tillfrågades om att sitta med i den.

  2. Så trevligt att du visar var kongressrapportskåpet ska stå!

    Skrattade gott åt tanken på poesi skriven av våra kära svenska politiker. Men SD brukar väl deklamera poesi på sina valvakor? Orimmad, dessutom, och därmed extra fin, även om det kanske mest beror på att det är svårt att rimma på ”tjalalalala!”.

  3. Nu känner jag att jag ångrar att jag inte var där, jag var ju ledig å allt! Nåja, kanske nästa år! Jag är ju faktiskt en hundradel finne, typ!

    • Johan

      12 juli 2013 at 15:18

      Det var en alldeles strålande kongress. Kanske den bästa Finncon jag har varit på.

  4. Johan

    12 juli 2013 at 15:28

    De flesta bilder i rapporten är för övrigt hämtade från Finncon 2013 på Tumblr, där Henry Söderlund har lagt upp en massa fina bilder från kongressen. Ta gärna en titt på dem.

    Här finns en lista med fler Finnconrapporter.

  5. Vilken trevlig läsning till morgonteet. Jag blir sugen på att skriva en egen kongressrapport! Fast då måste jag vara med på nån kongress först.

    Vill minnas att det var jag som först presenterade dig och Johan för varandra öga mot öga. När kan det ha varit?

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑