i.
Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.
1.
Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.
I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.
Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.
2.
Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.
Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.
3.
Jag vaknar frisk och pigg.
4.
Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.
Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.
5.
Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.
Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.
ii.
Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.
Senaste kommentarer