Tystnad

Läsning pågår

Etikett: serier (sida 1 av 3)

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

Lilla fågel Blå

lillafågelblå I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.

Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.

Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
lillafågel1 lillafågel2

Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.

(Cobolt förlag, 2015)

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Övergrepp, mord och jävligt mycket svamp

Orken att skriva långt och genomtänkt finns inte riktigt, men jag vill ändå nämna de många bra grejer jag har läst de senaste månaderna. Det får bli några inlägg med kortare rekommendationer istället. Här är det första.

Elin under havet av Sofia Malmberg

När årets Augustprisnomineringar avslöjades kunde jag konstatera att jag bara hade läst en av de nominerade böckerna: Sofia Malmbergs fina serie Elin under havet. Elin är ensam men hittar någon på nätet som säger de rätta sakerna för att få henne att känna sig sedd. Hon chattar med en kampsportare som erbjuder att lära henne det han kan, men när hon väl träffar honom utsätter han henne för ett sexuellt övergrepp. Efteråt försvinner hon in i en skrämmande fantasivärld under havet och försöker kämpa sig ut.

Det här är en mörk och smärtsam historia, fåordigt berättad men väldigt uttrycksfull. Sofia Malmberg behöver bara enstaka bildrutor för att få en att förstå Elins relation till sina föräldrar eller vad som händer med chattkillen.

Fantasivärldarna är vältecknade och läskiga på ett nästan gulligt sätt, fast det inte är något som helst gulligt med Elins upplevelser. Stilen är ovanlig i svenska serier och de får mig att tänka lite på animerad film eller datorspel.

Elin under havet passar enligt förlaget från 11 år, men kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna, och jag skulle inte rekommendera att man sätter den i händerna på en elvaåring utan att se till att diskutera innehållet med läsaren.

(Rabén & Sjögren, 2012)

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är en av årets positiva överraskningar för mig. En tunn, blodfläckad debutbok från ett litet förlag jag aldrig hade hört talas om, kunde det vara något? Oh ja.

Feberflickan är Luna, som vandrar omkring i huset där hennes far och en kvinna, ”hon”, ligger döda. Samtidigt som läkare och polis undersöker fallet undersöker Elisabeth Östnäs ett trasigt psyke. Luna är inte en pålitlig berättare och man förstår snart att hennes version av verkligheten inte är den enda. Feberflickan är full av motsättningar mellan det som sägs och tänks, det som händer och det som uppfattas. I småbitar rullas familjens historia upp och den är inte vacker.

Berättelsen är vag och sparsmakad, samtidigt som miljön beskrivs i detalj, full av härsket kött, slitna möbler och blodigt tyg, allt skildrat med ett språk som har en sorts solkig, äcklig skönhet. Dessutom påminner stämningen och systerrelationen mig om Shirley Jacksons We have always lived in the castle, vilket ju bara är en bra sak. När jag precis hade läst ut reagerade jag så här:

(Columbi Publishing, 2012)

Amatka av Karin Tidbeck

Människorna lever i en värld som inte är stabil och de har strikta rutiner för att hålla ihop samhället. Att förändra rutinerna, till och med så små saker som att säga fel ord, kan få hemska konsekvenser.

Vanja reser från en större stad till det lilla samhället Amatka för att göra en undersökning under några veckors tid, men blir kvar och kan inte låta bli att börja gräva i Amatkas mysterier.

Jag blev fullkomligt uppslukad av Amatkas väg bort från ordningen. Det finns mycket som är bekant från andra dystopier – det extrema kontrollsamhället, angiveriet, hemlighetsmakeriet, mixtrandet med språket – men samtidigt känns den som något helt eget. Den har den där känslan av att verkligheten glider iväg som även finns i Tidbecks noveller, den förvridna, otydliga skuggan i ögonvrån.

Amatka är välskiven på ett avskalat, sakligt sätt och Tidbeck avslöjar tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse vaket samtidigt som hon inte säger för mycket. Plus också för äckliga detaljer som att det mesta de äter verkar vara gjort av svamp. Svampgröt, hörni! Ew.

(Mix, 2012)

Svart tomtebloss

”Vad är det här?” sade Markus och viftade med serien Svart tomtebloss.
”Jag vet inte riktigt”, sade jag. ”Jag lånade den för ett tag sedan. Den såg gullig ut.”
Han bläddrade i den en stund och sade sedan bestämt: ”Det är inte en gullig bok.”

Nej, det är det inte. Sitt gulliga, färgglada utseende till trots är den obehagligare än exempelvis det senaste The Walking Dead-albumet jag läste. Efter frukosten slog jag ihop den med orden ”Näe, nu är jag traumatiserad.”

Riktigt så illa var det väl inte, men Svart tomtebloss av Kerascoët (Marie Pommepuy och Sébastien Cosset) och Fabien Vehlman en riktigt mörk saga, som börjar med att en flicka ligger död i skogen och ett gäng små människolika figurer kryper ut ur hennes kropp. Rädda och vilsna får de försöka överleva i en miljö som verkar vara ny för dem.

De letar mat, bygger hus och vissa, som den centrala figuren Aurora, engagerar sig i att försöka organisera det hela, medan de flesta mest tramsar runt, är hysteriska eller bara tänker på sig själva. Skogen är en farlig plats och en efter en går de åt, samtidigt som de orsakar skogens djur en del skada. Det är något väldigt barnsligt och naivt över dem, som att de helt saknar förmåga att förutse – eller bry sig om – konsekvenser eller se längre än sin egen omedelbara önskan. De begår gräsliga handlingar, men i efterhand är det ytterst få som sörjer, saknar eller ångrar.

Jag tycker mycket om de fina teckningarna och kontrasten som skapas mellan dem och det brutala innehållet. Den bästa sortens obehag. Läs.

(Epix, 2011)

Andra som har läst: Shazam, Simon säger, Världens bästa bok

Forna tiders visdomar: Nils Bejerot och seriedebatten

Några citat ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 1/1955.

Diskussionen om serierna har blossat upp på allvar, sedan doktor Nils Bejerot i höstas publicerade en bok om Barn, serier, samhälle (FiB, 9:75), vari han framlade resultatet av synbarligen ganska omfattande egna studier i ämnet, supplerade med uppgifter från engelska och amerikanska undersökningar. Enbart det faktum att man utomlands ägnar företeelsen stor uppmärksamhet och söker kartlägga den borde, tycker man, förmå folk att åtminstone anlägga en anständig ton, när de lägger sig i diskussionen. Men till sin häpnad får man skåda ledande kulturskribenter träda fram och avfärda doktor Bejerots bok som »tokerier» och annat i den stilen. Det gör inte saken bättre, att vederbörande förklarar sig vara föga intresserad av serierna. Det förstår vi. Att någon verkligt boksinnad person skule kunna uppbringa intresse för serierna som sådana förefaller rätt osannolikt.

Serierna är en industriprodukt. De är i regel schablonmässigt och ofta direkt illa tecknade och tarvligt kolorerade. Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, upppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?

Serierna utgör ett problem, antingen man vill se det eller inte. I någon mån ett national- och privatekonomiskt problem, men framför allt ett kulturproblem.

Nej till Liv

När jag läste Liv Strömquists Prins Charles känsla för något år sedan hade jag mycket roligt åt hennes vassa och humoristiska dissekering av de normer och föreställningar som omgärdar kärlek och parförhållanden. En av få invändningar jag hade då var plakattydligheten, och jag har ännu större problem med den i hennes senaste Ja till Liv! som är en spretig samling serier, ordnad som en ilsken ABC-bok, om allt från moderater till Barbapappa.

Prins Charles känsla fick mig att skratta högt gång på gång, men Ja till Liv! är inte lika mycket i min smak och jag blir mer trött än upplivad av Strömquists vevande. Även om det finns genomgående teman, som genus- och klassfrågor, saknar jag det sammanhängande från Prins Charles känsla, de små akademiska utläggningarna om ett ämne som intresserar mig mycket. Ibland uppskattar jag Strömquists sätt att koka ner saker och ting till enkla och tydliga rader, men alldeles för ofta blir det mest ”jaha”. (Kanske har det också att göra med något så banalt som att jag inte är lika överens med henne den här gången.)

Visst finns det riktigt bra inslag. Den fyra sidor långa ”Barn är Kristdemokrater” är fantastiskt rolig och som eventuellt blivande kulturtant gillar jag såklart hennes kängor mot de delar av kulturvärlden som hånar den publik som gör den möjlig.

Enligt en uråldrig tradition inom japanskt pärlfiske är det äldre kvinnor som dyker ner mot botten. Man menar nämligen att äldre kvinnor är extra tåliga för att vistas i en kall, kvävande, händelselös miljö där det är svårt att andas. Kanske är det därför det är medelålders kvinnor som konsumerar all kultur i Sverige.

Min favoritruta hör ändå till ”Heterohetsaren”:

Den sortens ilska vill jag ha, inte några sidor ”information till Robert Gustafsson” om att ingen vill ligga med honom. Det är möjligt att han förtjänar det, men det innebär inte att det är intressant.

En av de mest klockrena serierna handlar om framgångsrika nördar som använder sin plats på kultursidorna till att uppvärdera nördskapet och whina över att de inte fick ligga när de gick i skolan. Det är då Strömquist är som bäst, när hon tydliggör maktpositioner hos folk som kanske inte ser dem själva. Men den oftast återkommande känslan när jag läste Ja till Liv! var ändå irritation över att bli skriven på näsan.

(Galago, 2011)

5 november i Uppsala

”Bättre sent är aldrig” är ju mitt motto, så här är några bilder från sf- och fantasydagen i Uppsala femte november.


Johan intervjuade fantasyförfattaren Erik Granström. De var mycket allvarliga.


Nejdå. :) Serietecknaren Lisa Medin såg förresten också glad ut.


Hon pratade om serier med Elin Fahlstedt och Fabian Göranson.


Anders Björkelid pratade om sin senaste fantasyroman Förbundsbryterskan. Den är en del i en serie, precis som Eriks senaste, och det var så komiskt att de båda pratade om hur böckerna hade blivit längre än de hade tänkt sig. Förbundsbryterskan skulle tydligen bli den tunnaste i serien, men blev den längsta – hittills. Det var nog fler än jag i publiken som tänkte på de i sammanhanget berömda orden ”It’s going to be a trilogy”, även om jag inte tror att någon av dem riskerar att spåra ur åt det hållet.


Oskar Källner, Elin Holmerin och Mattias Lönnebo pratade om att ge ut böcker själv och att starta förlag.


Åka spelade in radio. Man kan lyssna på inslaget här.

Fantasyförfattare, serietecknare, kinesiska dystopier och översättning i Uppsala

Bild av Nicklas Andersson

Det är snart november. Det betyder snart litteraturfestival i Uppsala. Här är ett utskick jag precis skickade ut via Facebookeventet:

Gott folk,

det är oktober och mindre än en månad kvar till science fiction- och fantasydagen i Uppsala. Det är bra.

Programmet har fått sina konturer: fantasyförfattarna Erik Granström och Anders Björkelid kommer att diskutera sina författarskap. Serietecknaren och illustratören Jonas Anderson att prata om sin verksamhet. Science fiction- och fantasyöversättaren Ylva Spångberg, en av Sveriges allra mest meriterade fantastiköversättare, kommer att diskutera översättning. Sinologen, översättaren och bibliotekarien Anna Gustafsson Chen kommer att tala om kinesiska dystopier och utopier. Serietecknarna Elin Fahlstedt och Lisa Medin kommer att prata om serier, science fiction, manga och den nya serietidningen Utopi. Ytterligare ett par programpunkter lär tillkomma.

På nedervåningen kommer det att finnas försäljning av böcker och serier, såväl billiga antikvariska som direkt från bokhandel och förlag. Vi kommer att ha ett fik där man kan slå sig ned för att umgås. Jonas Anderson kommer att ställa ut några av sina bilder; svärdssmeden Peter Johnson kommer och pratar om svärdssmide. Vi slår upp portarna 10:30 och stänger 19:30, då de som så önskar kan gå vidare till annan lokal för fortsatt umgänge.

5 november. Kom dit.

http://november.fandom.se/

Som bonus: bloggfika. Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Science fiction- och fantasydag i Uppsala i november

5 november kommer det att anordnas en science fiction- och fantasydag i Uppsala. Nästa års stor sf- och fantasyarrangemang, Swecon 2012 (med namnet Kontrast), kommer också att äga rum här – men det är ju inte förrän nästa år. En evighet. Så länge vill vi inte vänta. Alltså värmer vi upp med ett lite mindre arrangemang i höst: ingen medlemskapsavgift (om man inte vill), inget inträde. Det är bara att komma förbi.

Bild av Nicklas Andersson

Det finns ett Facebookevent också, om man är en sådan där person som behöver dem därför att de är det närmaste en kalender man kommer. Eller om man vill använda det för att påpeka för fler att de borde komma. Det är man förstås hemskt välkommen att göra.

Det här kommer att bli roligt.

Bild: Nicklas Andersson.

Ménage à trois

Girl Genius: "Who thought having two boyfriends was a good idea?"

En annan av de serier jag följer är Girl Genius, av Phil och Kaja Foglio. Den har de där episka ambitionerna jag saknar hos många nätserier, för att det är roligt att det finns sådana också. Ett något tröttsamt inslag är det någorlunda lågintensiva men ändå förekommande svartsjukedramat mellan Gilgamesh Wulfenbach och Tarvek Sturmvoraus. Min förhoppning är att huvudpersonen, Agatha, skall bestämma sig för att det är dumt att välja bort någon av dem och, om hon nu skall ha den ena eller den andra, ta båda.

Det skulle vara så uppfriskande.

Lackadaisy Cats

Johan

Det finns så många nätserier, och så få som verkligen är värda att läsa – framför allt med fokus på ett berätta en längre historia. En av mina favoriter i den genren är Lackadaisy Cats, nätets kanske allra snyggaste. Dessutom är den en udda fågel bland sin typ av nätserier genom att inte vara science fiction eller fantasy, utan en mer mimetisk skildring av förbudstidens St. Louis. Ja, alla är förvisso katter. Men bortsett från det.

Det är förstås en enorm ansträngning som krävs för att skriva och rita en serie av det här slaget och lägga upp på nätet, om man inte sysslar med det på heltid. Det märks inte minst på uppdateringstakten: det kommer några nya sidor då och då. Inte så värst ofta. Förmodligen är det en bidragande orsak till att Lackadaisy Cats aldrig verkar ha fått fullt så många läsare som den förtjänar. Det blir så mycket svårare att samla läsare om man lägger upp fyra nya sidor efter ett par månader istället för flera gånger i veckan efter fast schema.

Vi håller på med en viktig grej

Redan omslaget fångade mig. Ett vanligt foto i taskigt ljus av några utklädda tjejer med blixtröda ögon. Det är en känsla av fotoalbum över det, ni vet, från den tiden då man inte visste hur bilderna hade blivit innan man hämtade dem i fotoaffären.

Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej är ett otroligt charmigt seriealbum om elvaåriga Sara som blir tokig i Spice Girls och får en ny kompis, Rebbe, som är lika besatt som hon.

Jag var aldrig något stort Spice Girls-fan, vad jag kan minnas, (även om jag hade deras två första skivor, så lyssnade på dem gjorde jag ju) men det behöver man inte heller ha varit för att känna igen sig. Skildringen av att vara i åldern någonstans mellan tio och tretton under 90-talets andra halva är så spot on att jag åker minnesbergochdalbana rätt ner i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Kläderna, sakerna. Att bläddra i OKEJ, busringa i telefonkiosker och prova hårmascara. (Minns ni hur den luktade?)

Men egentligen är det varken Spice Girls eller barndomnostalgin som är grejen, utan Sara Hanssons varma och träffsäkra sätt att berätta om vänskap och om att försöka vara stor och bestämma över sig själv, samtidigt som man fortfarande behöver sina föräldrar väldigt mycket. Finfint.

(Galago, 2011)

Dykes to watch out for

Ibland börjar man läsa en bok och undrar efter någon sida varför i hela världen man inte har läst den tidigare. Idag var den boken The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel.

Jag fick upp ögonen för Bechdel för bara något år sedan, dels för att hennes fantastiska och litteraturnördiga självbiografi i den grafiska romanens form, Fun Home, gavs ut på svenska (Husfrid), och dels för att Bechdel-testet dök upp i ett flertal bloggar jag läser.

Dykes to Watch Out For är en serie i strippformat som Alison Bechdel tecknade mellan 1983 och 2008. The Essential… samlar en stor del av stripparna, som handlar om en löst sammanhållen grupp av lesbiska som bor i en medelstor stad i USA och på ett ofta humoristiskt sätt skildrar deras relationer och politiska engagemang.

Eftersom jag följde tv-serien L Word för några år sedan tänker jag ofta på den när det dyker upp gemensamma teman och trådar, men det är egentligen att jämföra åt ”fel håll” eftersom Bechdels berättelse skrevs mycket tidigare. DTWOF innehåller dessutom klart mindre glamour och mer politik – även om L Word inte var någon opolitisk serie.

Hittills har jag läst ungefär en fjärdedel och ville knappt lägga den ifrån mig för att skriva det här.

Nyfikna kan titta i stripparkivet här.

Nästa helg: Textmässan och Seriefestivalen

Nästa helg tänker jag lämna Uppsala för Stockholm ett tag, för där händer det roliga grejer: både Textmässan och seriefestivalen spx11 samtidigt. spx håller på torsdag till söndag, men jag tänkte klämma in båda på lördag.

Särskilt Textmässan, som främst utgörs av mindre förlag och tidskrifter, ser jag fram emot. Jag missade den förra året på grund av jobb.

Ska ni dit?

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑