Några citat ur Thure Nymans ledare i Bokvännen 1/1955.
Diskussionen om serierna har blossat upp på allvar, sedan doktor Nils Bejerot i höstas publicerade en bok om Barn, serier, samhälle (FiB, 9:75), vari han framlade resultatet av synbarligen ganska omfattande egna studier i ämnet, supplerade med uppgifter från engelska och amerikanska undersökningar. Enbart det faktum att man utomlands ägnar företeelsen stor uppmärksamhet och söker kartlägga den borde, tycker man, förmå folk att åtminstone anlägga en anständig ton, när de lägger sig i diskussionen. Men till sin häpnad får man skåda ledande kulturskribenter träda fram och avfärda doktor Bejerots bok som »tokerier» och annat i den stilen. Det gör inte saken bättre, att vederbörande förklarar sig vara föga intresserad av serierna. Det förstår vi. Att någon verkligt boksinnad person skule kunna uppbringa intresse för serierna som sådana förefaller rätt osannolikt.
Serierna är en industriprodukt. De är i regel schablonmässigt och ofta direkt illa tecknade och tarvligt kolorerade. Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, upppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?
Serierna utgör ett problem, antingen man vill se det eller inte. I någon mån ett national- och privatekonomiskt problem, men framför allt ett kulturproblem.
Haha. Won’t somebody please think of the children?!
Min personliga favorit är annars synen på serierna som ett nationalekonomiskt problem.
//JJ
”Kan man tänka sig barn i vår tid, till huvudsaklig del uppfött med serier som andlig spis, uppleva »den förtrollade lyckan att kunna läsa»? Och minnas det efter fyrtio femtio år?”
Voj voj. Nu fanns väl iofs inte Tintin på svenska 1955, men Carl Barks Kalle Anka gjorde det. Och i den duon finns de flesta av mina samlade »den förtrollade lyckan att kunna läsa»-minnen. Ja, de är över fyrtio år gamla.
Men jag vill inte hoppa på Thure Nyman, som rent allmänt var en vettig karl. För den som inte var uppvuxen med seriemediet var det nog svårt att identifiera pärlorna i skiten, och Sturgeons lag gällde definitivt serierna på femtiotalet. Med råge, till och med. Men likaväl som hans ord stämmer till eftertanke för mig i dag när jag betraktar nya kulturyttringar som jag inte förstår mig på, hade Thure Nyman motsvarande exempel på sin tid.
Ah, den gamla polisdoktorn Nils Bejerot alarmerande om serier. Han menade att unga-barn- förlorade sin intelligens pga serieläsande. Så såg han till att Sverige 20 efter resten av Europa fick bra serier, det är fortfarande intelektuellt suspekt att se serier annat än -små- barnslitteratur. När han hade nöjt sig med det kulturmörkret tog han itu med den dödliga cannabisens framfart i Sverige, han förordade att den som hade rökt på var viktig att avskilja från den övriga befolkningen. Detta har dödat mängder av missbrukare. Att denne stockkonservative skitstövel skulle tillåtas få så stora konsekvenser är otillständigt.
Grrr…Om han skulle levat idag vore mellan högerfalangen i KD och SD denna luspudels plats. Men han krävde och fick både ord och publicitet. Man glömmer lätt vilken samling auktoritetshunsande mänskor vi är.