Tystnad

Läsning pågår

Etikett: priser (sida 1 av 2)

Vittfarnepriset

Snart är det årets Swecon. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Prissumman består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé.

a) rapporterar från årets Swecon
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan, i en blogg, i ett fansin och så vidare) senast femtonde november 2013
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Vi var mycket nöjda med förra årets resultat. Rapporter från förra Swecon finns länkade till här, om de finns på nätet. I ett inlägg här på Tystnad meddelade vi förra årets pristagare.

Årets Hugo

Ett av den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens allra mest prestigefyllda priser är Hugopriset, som röstas fram av medlemmar i Worldcon. Jag har, så precis innan årets omröstning stänger, lämnat mina åsikter i de kategorier där jag är bekväm med att lämna sådana.

Framför allt en upplevelse biter sig fast: hjälp vilken ohyggligt deprimerande uppgift, med tanke på det skräp man huvudsakligen har att välja mellan i många kategorier. Om jag på fullt allvar trodde att det här representerade någonting som var i närheten av de bästa genrerna hade producerat på engelska under föregående år hade jag aldrig velat röra ett science fiction- eller fantasyverk igen. Jag hade fan inte varit beredd att peta på det med en pinne.

Vittfarnepriset 2012

I början av oktober instiftade vi på Tystnad Vittfarnepriset, som är tänkt att årligen gå till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela årets Vittfarnepris till Olov Livendahl, för hans ambitiösa anslag, humor och förmåga att skildra kongressens olika beståndsdelar.

Det har skrivits många läsvärda texter om Kontrast, årets Swecon, och vilken som skulle tilldelas Vittfarnepriset var inget självklart val. Utöver Olov Livendahls kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Nahal Ghanbari, för att ha visat hur lång en riktig kongressrapport kan och framför allt bör vara, Anna Davour för att välformulerat och med ett grepp som får rapporten att kännas som en sammanhängande helhet istället för att rada upp händelser ha givit läsaren en inblick i arbetet bakom kulisserna, samt bloggaren Feuerzeug, för att för att underhållande och nyskapande ha vävt in sina ögonblicksbilder i ett större sammanhang.

Olov Livendahl
Nahal Ghanbari (även i SF-Forum 120)
Anna Davour (kräver att man går med i Fanaclistan)
Feuerzeug

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Mo Yan!

Jag vill egentligen inte bidra mer till hysterin kring Nobelpriset i litteratur, som får så mycket mer uppmärksamhet än vad som är rimligt. Men vad jag än tycker om cirkusen – och det är inte priset i sig som är problemet, utan vad medierna och vi andra gör med det – så kan jag inte låta bli att bli uppriktigt glad när jag ser att Mo Yan tilldelats det.

För att hans svenska översättare Anna Gustafsson Chen, en av de personer som arbetar hårt med att sätta mer fokus på kinesisk litteratur i Sverige, förtjänat det. För att det svenska förlaget, Tranan, som översätter litteratur från i Sverige ofta förbisedda områden, förtjänat det. För att kinesisk litteratur kan må bra av lite, lite mer uppmärksamhet. Grattis Anna. Grattis Tranan.

Här finns en intervju som jag gjorde med Anna Gustafsson Chen tidigare i år, där hon bland annat nämner just Mo Yan.

Vittfarnepriset: ett pris till en bra kongressrapport

I samarbete med Tony Elgenstierna, som fått ett stipendium från Stiftelsen Alvar Appeltoffts minnesfond, utlyser vi på Tystnad härmed Vittfarnepriset, som går till någon som skrivit en god kongressrapport. Prissumman består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé. Den sistnämnda kommer att överräckas på nästa års Swecon.

I år kommer Vittfarnepriset att delas ut till en kongressrapport som

a) rapporterar från årets Swecon
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan, i en blogg, i ett fansin och så vidare) senast första november 2012
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrivs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det vill vi instifta ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Hur Vittfarnepriset skall delas ut i framtiden är en öppen fråga. Priset kanske borde gälla alla sf-kongresser så länge som rapporten är skriven på svenska? Det kanske borde vara en omröstning i sf-fandom istället för ett jurypris? Diskutera gärna.

Bob Dylan, Jan Guillou och Nobelpriset

Nobeltiderna närmar sig och hos oddsbolagen går spelen varma. Hos spelbolaget Unibet är den kinesiske författaren Mo Yan favorit till att tilldelas litteraturpriset.

I förra veckan dök Bob Dylan upp på andraplats på spelbolaget Ladbrookes lista över litteraturprisfavoriter. Etta på listan låg den japanske författaren Haruki Murakami.

[…]

Man får leta längre ned i listan för att hitta svenska Nobelpriskandidater. Högst upp bland svenskarna ligger Jan Guillou som ger 25 gånger pengarna tillbaka. För den som vill spela med större risker finns alltid Zlatan. Fotbollsstjärnan ger 150 gånger pengarna tillbaka.

”Mo Yan favorit till litteraturpriset” (DN). Det finns säkert goda skäl till att Ladbrokes har så låga odds på Bob Dylan. Det lurar kanske folk som inte vet så mycket om litteratur att han på något sätt är en kandidat så att de sätter pengar på någon som Ladbrokes vet rimligtvis inte har större chans än mina krukväxter. Att Jan Guillou, med bara något sämre utsikter att tilldelas årets Nobelpris i litteratur än Kalle, 3, som nyligen bekantat sig med begreppet färgkrita, skulle ge tjugofem gånger pengarna och vara den mest sannolika svenska kandidaten är förstås ett rätt kul skämt.

Men hur blev det kulturjournalistik?

Cat Valente

Hej.

Det här är ett meddelande från Tystnads lokala representant i kongresskommittén som arrangerar Åcon. Vår hedersgäst, Cat Valente, är nominerad till Locuspriset i fem kategorier. Det tycker vi är ganska tufft. Men så är hon något av det hetaste inom engelskspråkig science fiction och fantasy just nu också.

Om några veckor kommer hon till Mariehamn.

Bara så att ni vet.

Morgonfundering

Har framröstade litteraturpriser som går till välkända och välsäljande verk någon som helst funktion utöver att validera läsarnas känslor för deras favoritverk?

På sikt, när de annars hade kunnat vara bortglömda, antar jag att det hjälper att skapa någon form av kanon – men är det en kanon vi vill ha?

Prix Hugo

Årets nomineringar till Hugopriset är ute nu, och går att läsa här. Jag är ungefär lika skeptisk som jag hade förväntat mig att vara. Jag skrev en liten kommentar till Fanaclistan, och tänkte att jag kunde återposta den här.

Som medlem i Åconkongresskommittén tycker jag förstås att det är kul att vår hedersgäst Cat Valente är nominerad i tre kategorier (kortroman, Silently and Very Fast; fanpoddradio, SF Squeecast; semiprozine, Apex Magazine). Och att det är lite imponerande att hon lyckas arbeta med både en podcast och ett semiprozine som blir nominerade. Har ni sett hur mycket litteratur hon pressar ur sig? Vet ni hur bra det hon skriver är? Och förstås har hon ändå tid att skriva långa inlägg på http://www.catherynnemvalente.com/blog/ också. Jaja. Om man slutade spela teater och inte roade sig med rugby och löpning och annan träning och lät bli Wikipedia kanske. (Fast hon gör ju amatörteater också: http://www.catherynnemvalente.com/2011/12/isnt-life-a-terrible-thing-thank-god/)

Ni kan läsa _Silently and Very Fast_ här, om ni orkar läsa på skärmen:
http://clarkesworldmagazine.com/valente_10_11/

SF Squeecast hittar ni här:
http://sfsqueecast.com

Generellt: Hugon visar som ofta, tycker jag, att ju fler som är med och väljer pristagare, eller i det här fallet nominerade, desto svårare är det att ta priset på allvar. Jag menar, kom igen: femte delen i George R.R. Martins evighetsserie? Som förvisso är kompetent underhållning och allt det där, men knappast vansinnigt intressant, bitvis nästan plågsamt språk, dialog där han särskiljer mellan huvudpersoner genom att ge dem olika favoritord de kan upprepa så att det skall se lite annorlunda ut? Och då är jag ändå svag för långa fantasyserier och tycker om Martin som författare. A Song of Ice and Fire är bara så mycket tråkigare än nästan allt annat han har gjort. Han har skrivit en lång rad mycket läsvärda sf-noveller. A Fevre Dream är den bästa vampyrroman jag har läst. Och så vidare. Det är flera av de nominerade romanerna jag inte har läst (det är så svårt att kommentera sådana här saker om man medvetet försöker låta bli att hänga med i allt det senaste), men, ja. Jag vägrar tro att det där är de fem bästa böckerna inom fältet förra året. Men det kan man förstås inte förvänta sig av Hugon heller. Och … ”Shadow War of the Night Dragons: Book One: The Dead City: Prologue” hade väl knappast blivit nominerad om den hade varit skriven av någon annan än John Scalzi (eller Neil Gaiman. Inte för att jag har någonting emot John Scalzi eller Neil Gaiman, båda framstår som genuint trevliga människor som ofta Tycker Bra Saker(tm)). Allt det här bleknar förstås bredvid ”Best Dramatic Presentation, Long Form”, där det bästa som kan sägas är att vi väl i alla fall inte kommer att få se Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2, som kan vara den sämsta film jag har genomlidit stora delar av (tillsammans med min lillasyster) de senaste tolv månaderna. Var är Chris Priest när man behöver honom?

(Ja, på Eastercon, förstås, där man har kunnat följa glada rapporter om att han befunnit sig i publiken till paneler som ”Running an award” och ”Not the Clarke Award”.)

Gör mig gladast i ”inte särskilt överraskande men ändå roligt”-kategorin: att Chris Garcias tacktal från förra årets Hugoceremoni (“The Drink Tank’s Hugo Acceptance Speech”, Christopher J Garcia and James Bacon (Renovation)) finns bland de nominerade verken i ”Best Dramatic Presentation, Short Form”. Hellre det än ytterligare ett Doctor Who-avsnitt eller vad man än hade fått annars. Om ni vill se en glad vinnare, titta här:
http://boingboing.net/2011/08/22/greatest-hugo-acceptance-speech-of-all-time.html

Have we lived and fought in vain?

Nyligen offentliggjordes årets nominerade romaner till årets Arthur C. Clarke-pris, det mest prestigefyllda brittiska science fiction-litteraturpriset. Åtminstone i engelskspråkiga sf-kretsar har de senaste dagarans stora samtalsämne varit att Chris Priest verkligen inte håller med. Eller kanske snarare hur han verkligen inte håller med. Jag är egentligen ingen stor fan av sågningar, men jag har väldigt svårt att inte känna sympati för någon som tycker att ”Have we lived and fought in vain?” är ett rimligt sätt att uttrycka sig när en roman med tråkiga stilistiska drag blir nominerad till ett litterärt pris. Som Cat Valente skriver:

Someone has to move the Overton Window ever so slightly toward high art. High art gets crapped on all the time, and even the phrase is basically a self-reflexive accusation/admission of elitism. But things get shitty, Sturgeon’s Law applies, the center cannot hold, and very occasionally, as high-maintenance lunch-to-literature conversion machines, we need Mommy and Daddy to not be proud of us to spur us on to write better books, to synthesize the high and the popular a little better every time. You will find a thousand authors arguing that what is popular is ipso facto good and anyone who says otherwise is a pseudo-intellectual heel. One guy should be able to say the opposite.

Fantastik, Murakami och Nebulapriset 1973

Upp till nördkamp!, skriver Anna på Bokstävlarna, angående att Haruki Murakami leder (eller ledde) en liten omröstning ägnade fantastikförfattare, eller snarare sådana som gjort utmärkta saker med ”fantastisk riktning” (vilket är två ganska olika saker). Jag kan inte läsa den bloggposten och sedan se listan utan att tänka på att en av de saker som definierar Nebulapriset för mig är resultaten i romankategorin 1973 och 1986.

År 1973 var Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow, David Gerrolds The Man Who Folded Himself, Poul Andersons The People of the Wind och Robert A. Heinleins Time Enough for Love bland de nominerade. Vann gjort Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. År 1986 fanns bland de nominerade William Gibsons Count Zero, Gene Wolfes Free Live Free, Margaret Atwood The Handmaid’s Tale, Leigh Kennedys The Journal of Nicholas the American och James Morrows This is the Way the World Ends. Vann gjorde Orson Scott Cards Speaker for the Dead. Det spelar mindre roll att Atwood och Pynchon är lysande författare, vida överlägsna Card och Clarke: de hör inte till oss.

Bland fantastikläsare finns ofta två motstridiga krafter när det gäller författare utifrån som kanske, eller kanske inte, rör sig in på territoriet. Den ena försöker annektera författare och göra dem till en del av traditionen, för att därmed tillgöra sig det kulturella kapital som följer med dem. Den andra värderar genrens sammanhållning, och betraktar skeptiskt allt som riskerar att luckra upp gränserna.

Nu är det förstås inte nödvändigtvis så att Bokstävlarnas blogginlägg bör (som här är en utgångspunkt för reflektion snarare än någonting att gå i polemik mot) betraktas som en del i det, utan snarare som ”alltså, jag gillar Murakami, men står han inte i fel fack här nu?”. Men fantastik är en bred och och inte sällan olika definierad term: den kan när den är på det humöret öppna sin famn för mycket. Jag ser inte varför den skulle vara så kall mot Murakami.

I grund och botten finns det förstås en poäng i att poängen med termer försvinner om man använder dem för brett: fantastik bör trots allt vara ett värdeneutralt ord, och inte någonting vi vill tillskriva eller skydda en bok från bara för att vi tycker om den. Men vill man ha exakthet och någorlunda skarpa linjer, då är det nog inte bästa ordet att använda.

Och utanför litteraturvetenskapen trivs jag ganska bra med de där uppluckrade gränserna.

Catahyas novellpris till Anders Fager

På nyårsafton delade fantastikföreningen Catahya ut sitt novellpris, som varje år tilldelas en svenskspråkig novell från föregående år med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (fantasy, science fiction, skräck).

Priset gick till Anders Fager för novellen ”Mormors resa”, publicerad i novellsamlingen Svenska kulter från Man av Skugga förlag. Prissumman är 1000 kr.

”Mormors resa” är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund.

I juryn satt Hans Persson, Camilla Jönsson och jag.

En bild säger mer än tusen ord, eller?

Vad jag har läst de senaste dagarna, och kommer fortsätta med någon dag till: ungdomsromaner som ska recenseras och noveller som kan komma ifråga för Catahyas årliga novellpris.

(Och nja, eftersom det här är en bokblogg hade kanske tusen ord om litteratur varit att föredra?)

Låt mig slippa ”kvinnoöden”

Sara Stridsberg har fått tidningens Vi:s litteraturpris. Välförtjänt, men var de tvungna att dra till med ”kvinnoöden” i motiveringen? Det ordet gör mig trött. ”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”

Tillsammans med det hyfsat ofta förekommande ”stark kvinna” är ”kvinnoöde” ett av mina hatord när det gäller beskrivningar av vad böcker (eller filmer) handlar om. Det har inget med innehållet att göra, som ren beskrivning kan det vara hur korrekt som helst. Problemet uppstår när man sätter alla dessa ”kvinnoöden” i relation till det som inte sägs om skildringar av män. En skildring av en kvinnas liv är ett ”kvinnoöde”, medan en skildring av en mans liv inte kallas ett ”mansöde” (och ett påpekande om att mannen i en bok är just en ”stark” man verkar aldrig behövas i baksidestexten).

Självklart tror jag inte att de som väljer dessa ord menar något illa. Tvärt om tror jag att man ofta vill göra något positivt, lyfta fram. Men effekten är att det blir så himla tydligt att kvinnor pekas ut specifikt som KVINNOR på ett sätt som inte sker med män. Google ger 24700 träffar på ordet ”kvinnoöde” och 2270 på ”mansöde”. Ska man kanske gissa att männens livsöden räknas som människoöden istället?

—–

Lite på samma tema har Tekoppen har tittat på hur Moa Martinson och Harry Martinson beskrivs i Nationalencyklopedin och konstaterar att ”Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.”

Bokbloggarnas litteraturpris

Ursäkta bloggdöden den här veckan. Jag får ta igen det genom att blogga extra mycket den kommande veckan!

Något annat bloggigt är att Breakfast Book Club har instiftat Bokbloggarnas litteraturpris:

Alla svenska bokbloggare får nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010 (priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november).

Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris.  Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Kul grej!

Äldre inlägg

© 2014 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑