Tystnad

Läsning pågår

Kongresskonturer: Swecon 2017

i.

Den eviga ungdomens stad, skrev Johan Nyblom nästan om Uppsala. Uttrycket bet sig fast. Någon gång på åttiotalet tyckte en ambitiös tjänsteman att staden borde leva upp till sitt rykte. I tysthet började kommunen göra en utvärdering av alla som fyllde tjugofem. Uppvisar man godtagbar ungdomlighet får man stanna. Övriga får en sen kväll diskret besök som vänligt men bestämt uppmanar dem att flytta någon annanstans. För de ord som andra har sagt får man bittert böta.

Men även vi avvisade får komma tillbaka på besök.

a.

James Tiptree, jr. föddes mellan hyllorna i en amerikansk matvarubutik 1967. Han döptes efter en burk marmelad. Innan han fyllt sju skulle han komma att bli en av sin samtids mest hyllade och respekterade science fiction-författare. Sådant sker i möjligheternas land.

1.

Jag vaknar i ett hotellrum i Uppsala och kan inte somna om. Det händer den som inte planerar sitt liv. Då äter man frukost. Där hittar man Henrick Pålsson som sitter vid ett bord och försöker skapa en illusion av att det är fullt normalt att röra sig ute i världen medan morgonmål fortfarande serveras. Han försöker få mig att förklara vad man bör se som besökare i staden. Mitt Uppsala är Engelska parken, Flogsta, Eriksberg, Västgöta nation, mina löprundor i Hågadalen. Jag misstänker att han inte är primärt ute efter att bli student, bofast eller maratonlöpare och muttrar någonting om att det finns en domkyrka och att kvarteren runt omkring den är rätt fina om man nu föredrar fint framför nittonhundratal. Det vet han. Han har varit här förut. Men jag har aldrig sett Uppsala. Jag har bara bott där. Tunn är den vägledning med vilken han ger sig ut på sin vandring.


Själv går jag och lägger mig igen.

akademikvarnen

Uppsala så som vi gärna visar upp det. Inte det Uppsala vi lever våra liv i.

ii.

Uppsalas studenter har ett något oförtjänt konservativt rykte. Visst kommer man därifrån med en uppfattning om att det till bords är stort att skåla fritt men att skåla rätt är större. Visst är Uppsalas studenter mer kända för Bollhusmötet än någon kårockupation. Men i sprickorna lever revolutionen. I november varje år väljer Västgöta nation ny förste kurator. Varje år försöker nationsammankomsten slå sig fri genom att slänga sin nyvalda ledare i den kalla Fyrisån. Det är alltid en lika stor besvikelse när de överlever fram till installationen.

2.

Jag vaknar till en kongress som börjar picka sig ut ur sitt skal. Mellan mitt hotellrum och lobbyn finns en reception och högar med namnskyltar. Till dessa kan man klippa sig ett stycke brunt snöre för att hänga dem runt halsen. Det är en estetiskt undermålig lösning, men vad gör man inte för litteraturen? Jag har tagit fel datorväska på min resa. Den som i ett fack alltid har ett svart nyckelband för just sådana här situationer ligger kvar i Malmö. Jag klipper mig lite missmodigt en snara, tar min bricka och flyr undan försöken att rekrytera mig till arbete: Jag har ett kort träningspass att genomföra i hotellets sorgliga gym och arbete som väntar.

b.

Det var Alice Sheldons öde att skriva. Kanske mer att bli skriven om. Som barn blev hon först bekant för någon form av allmänhet huvudperson i moderns böcker om deras resor i Afrika. I dag läser väl fler Julie Phillips biografi om Sheldon än Sheldons egna noveller. Någonstans däremellan fick Tiptree några goda år.

3.

Det visar sig finnas gränser för vad man gör för litteraturen. När jag återvänder till kongressen har jag köpt ett nytt nyckelband. Mer än en tjuga på Clas Ohlson har människan offrat för fåfängans skull. Så ock jag: Anna Bark Persson meddelar att hon inte tror att vi kan vara vänner längre. Men det har hon sagt förr.

Flocken samlas. Jag springer på Britt-Louise Viklund och Tommy Persson redan under min bandinförskaffningsutflykt. Luke Smith dyker upp och hälsar på en svenska som blir lite mindre knagglig för varje gång. Felicia Wassberg och Thor Forsell dyker upp i receptionen; en för att representera Sverok och en för att gå någon annanstans istället för att hänga med oss.

Tillsammans med Jessica Elgenstierna sitter jag i Alvarantikvariatet och prånglar böcker. En gång om året får vi ånyo lära oss hur Johan Anglemarks iZettle fungerar. Lagom långt mellan gångerna för att man skall ha hunnit glömma alla nödvändiga detaljer. Lite skamset får jag också ge Jessica det exemplar av kongressrapportsboken som hon och Tony skulle ha fått förra åren men som skickades med Maria Nygård eftersom det skulle gå snabbare så. Sedan har den legat hos Maria. Den kanske trivdes där.

Thomas Recktenwald hittar Donald H. Tucks The Encyclopedia of Science Fiction and Fantasy från 1974 i två band. »Å», säger jag, kanske lite väl uppskattande. Det är ett uppslagsverk. Jag tycker om uppslagsverk. »Om jag bara hade sett det.» Han bestämmer sig för att jag är mer entusiastisk än han är och att det uppenbarligen är jag som skall köpa det. Det var kanske inte riktigt vad jag menade. Jag skall vara på resande fot i två veckor och mest till fots eller medelst kollektivtrafik släpa min väska mellan nio olika sängar innan jag åter är i trygga Skåne. Köpa uppslagsverk slår mig under omständigheterna som en sällsynt dålig idé.

Jag köper uppslagsverk.

Alvarantikvariatet

Alvarböcker. Foto: Tero Ykspetäjä.

4.

Fredagen kastar två programpunkter på mig.

John-Henri Holmberg och jag diskuterar James Tiptree, jr. – Alice B. Sheldon, som hon egentligen hette – under Anna Bark Perssons ledning, så trettio år efter hennes död. John-Henri läste henne medan hon levde och hennes pesudonym ännu dolde människan bakom. När hon först sköt sin make och sedan själv var jag fullt upptagen med att få mina första tänder. Anna skulle inte se världens ljus än på ett halvdussin år. Skall vi göra minnespanel får vi kämpa med våra minnen. Men vi har hennes texter.

Tre svenskar har blivit ombedda att hålla programpunkten på engelska. Senare, i Storvreta, skall Johan Anglemark kommentera att kongressen för en gångs skull fick kämpa för att ha tillräckligt många programpunkter på utrikiska. Nog klarar vi utmärkt av att prata engelska alla tre. Nog blir det sämre. I stort sätt blir det samma panel som vi skulle ha haft på svenska, men udden och precisionen faller bort. Vi pratar om hennes liv. Hennes övergripande teman. Hennes texter. Vi får rekommendera noveller. Det är alltid bra att rekommendera noveller. Vi hade kunnat prata minst tre gånger så länge.

Efter panelen försöker Hanna Hakkarainen få med mig för att dricka en öl. Jag erbjuder mig att hålla sällskap men nekar rusdrycksintagandet. Jag har programplikter jag måste ta på största allvar.

För några år sedan startade Larry Correia en kampanj i protest mot vad han såg som överdrivet litterär och vänstervriden litteratur bland de Hugobelönade och -nominerade verken. Den inleddes väl till stor del som ett försök att irritera vad han betraktade som en politiskt korrekt klick, men kom sedan i stor utsträckning att försöka ersätta de verk som traditionellt nominerats med sådana Sad Puppies-anhängarna tyckte var mer förtjänta av äran. Mer konservativa, kanske lite mer rymdäventyr. Även en mindre skara kan påverka ett nomineringsförfarande, särskilt i kategorier där färre nominerar. Om det publiceras femhundra noveller och alla som kan nominera väljer fritt kommer det att vara en tämligen utspridd skara. Den grupp som presenterar en lista på de fem verk man skall nominera i varje kategori och sedan uppmanar alla att nominera just dessa fem verk kommer dock att koncentrera uppmärksamheten på sina favoriter. 2015 – året efter att Rachel Swirskys nominerade men ej prisbelönta ”If You Were a Dinosaur, My Love” irriterat en och annan och tredje person med åsikter om Hugopriset – lanserade Theodor Beale en överlappande kampanj, Rabid Puppies, för dem som tyckte att det där med mer konservatism i sf-världen är tråkigt när man istället kan, tja, få någonting mer åt nazisthållet. Samtliga nominerade i novellkategorin kom från de olika valparnas kampanjer. Vann gjorde ”ingen pristagare”, som i omröstningen placerades ovan alla fem noveller. Reaktionen på detta var något av den brända jordens taktik: Om inte vi kan ha ert pris skall ni inte heller få ha det. Bland 2016 års nominerade noveller fanns alltså titlar som ”If You Were an Award, My Love” och porrnovellförfattaren Chuck Tingles ”Space Raptor Butt Invasion”. Tingle uppskattade inte att få sitt verk kidnappat för dylika syften. Därmed fann större delen av sf-fandom en allierad de snart – tack vare hans fullständigt vansinniga men tilltalande beteende på sociala medier – kom att uppskatta.

För vissa är det här blott ytterligare ett kapitel i boken om 2000-talets kulturkamp. För andra finns praktiska konsekvenser. De finner sig stående framför en fullsatt programsal, rymddinosauriebögporr på mobilen. Jag föreställer mig att det kan hända vem som helst.

Jag har inte läst ”Space Raptor Butt Invasion” i förväg. Jag vill att publiken skall få upptäcka den tillsammans med mig. Det visar sig vara ett mycket vågat beslut. Tingle tror inte riktigt på det här med korrekturläsning. Deep? Keep? Typ samma sak. Han tror inte på att hålla sig till hur skiljetecken traditionellt används.

»”It’s gonna be a long year for you up here.” My fellow astronaut, Officer Pike, says. ”You think you’re ready for it?”
   ”Ready as I’ll ever be.” I tell him with a slight smile.»

Men vem ger sig in i att läsa rymddinosauriebögpornografi med tanken att det skall vara enkelt? Enkelt är för folk som vill läsa Lapidus eller Läckberg. Det är färre dinosaurier då.

De spelar en förbluffande mängd pingis innan de har sex med varandra.

Jag har fått folk jag känner väl att sätta sig i främsta raden. Det är säkrast så. »”Get down on your knees.” The raptor suddenly commands» läser jag och går ned på knä framför Emil Hernvall. »”Fuck me harder!” I scream. ”Use that tight ass with your big raptor dick!”» läser jag och sätter mig i Henrik Emléns knä och ser honom djupt i ögonen. Han ser något obekväm ut.

Som sexskildring betraktad är den konventionell. Säkert är det därför den inte fick priset. Efteråt kommenterar flera personer oberoende av varandra att den är orealistisk eftersom en velociraptor – av Jurassic Park-typ, tänker vi oss – rimligtvis har för korta armar för de beskrivna sexscenerna. Läsningen verkar uppskattad trots denna tydliga brist.

dinosaurieporrhögläsning

I väntan på högläsning. Foto: Hanna Svensson.

5.

Två gånger har det anordnas sf-kongress på Gillet i Uppsala. Första gången tackade jag – då programansvarig – de sista veckorna före kongressen nej till jobb för ungefär sextontusen kronor för att vara säker på att hinna fixa allt som fixas skulle. Den här gången har programmet blott kostat mig de fyra dollar jag har lagt ut för att på kongressens begäran köpa dinosaurieporr. Jag väljer att se det som ett steg i rätt riktning.

c.

Alice B. Sheldon föddes 1915. Hon reste med sina föräldrar till platser amerikanska barn inte reste till. Hon illustrerade, målade, studerade konst. Gifte sig, ångrade sig. Blev konstkritiker, tog värvning i armén under andra världskriget och analyserade flygbilder. Gifte sig igen. Arbetade för det då nybildade CIA. Hoppade av. Doktorerade i experimentell psykologi och skrev en avhandling om hur djur – mest råttor – reagerar på nya intryck i olika miljöer. Skrev under pseudonym några av sin tids mest uppmärksammade science fiction-noveller. Var i flera år en av den amerikanska sf-världens stora gåtor: Vem är Tiptree? Fick efter närmare ett decennium sin identitet avslöjad. Fortsatte skriva, men det blev aldrig riktigt samma sak igen. Var väl sällan särskilt lycklig.

6.

Maria tar med ett par kongressrapportsböcker som legat och ätit damm i Fålhagen. Johan Lundin får ett och blir upprörd över att ha blivit omnämnd, som kunde man inte hitta på ungdomliga dumheter utan att någon skall nedteckna dem och skicka ett exemplar till Kungliga biblioteket och eftervärlden. »Nu skäms jag», säger han. Den andra boken, som länge lovats ett nytt hem hos familjen Elgenstierna, har snöpligt blivit berövad detta och är nu ensam och oälskad i världen. Christian Wennberg frågar om han får byta till sig den mot ett exemplar av sin doktorsavhandling. Man får alltid byta till sig mitt fansin mot ett exemplar av sitt eget. Även när det heter Computational Modeling of Biological Barriers.

7.

Torill Kornfeldt är Sveriges enda professionella mammutpoet. Det vet vi: Hennes webbplats säger så. Hon får beställningar. Men kanske inte så många som vi skulle vilja. Vi bestämmer oss för att göra någonting åt det. Mest är vi kanske jag, men jag har Emil, Christian, Johan Lundin, Markus Ålind och Daniel Albertsson till gott stöd. Vad vi behöver är en Google Adwords-kampanj, bestämmer vi oss för. Så att alla de horder som söker på ”mammutporr” kan hitta de litterära verk de säkerligen sökte. Snabbt har vi samlat in en summa som, givet trafikmängden, ser ut att kunna räcka i åratal. Under kvällen fortsätter den att växa. »Britt-Louise skänkte fyrtio kronor», säger jag till Torill. »Fia donerade trettio.» »Johan Anglemark gav etthundratjugo.» »Nu har vi över femhundra.» Varje gång begraver hon ansiktet i händerna. Jag tror att hon tycker om mig egentligen. Innerst inne.

Anders Bergvall sitter bredvid och vägrar vara del av vad vi gör. Han är en bättre människa än vi är.

d.

Alice Sheldon var tränad av CIA. Hade hon verkligen velat hålla sin identitet hemlig hade hon förmodligen kunnat göra så. Men hon drogs till science fiction-världen som en mal till flamman. Skrev långa personliga brev. Skrev reseberättelser i fansin. Om Mexiko, om andra platser. Berättade om sitt liv. Hon fascinerades av vad hon såg. Ville inte hålla sig borta. Ändå: När hon avslöjades var det så mycket som föll samman. Befriad från anonymitetens bojor ville hon inte träffa de vänner hon genom sitt brevskrivande skaffat sig.

8.

Kväll drar mot natt. Puben stänger. Tillsammans med Bergvall, Johan Anglemark, Johan Lundin, Tero Ykspetäjä och Ragnhild Stolt fastnar vi vid receptionen. För den som ur Eden förvisats är hotellobbyns fåtöljer rätt bekväma ändå. Johan Lundin förhör oss om vår återväxtstrategi och vad vi egentligen gör för att locka nykomlingar och om vi inte borde vara mer välkomnande och vad finnarna egentligen gör så mycket bättre om Finncon är så mycket större. Anordnar Finncon, säger Johan Anglemark, vilket han gärna såg att någon annan gjorde i Sverige men inte har den minsta lust att göra själv. Vi förklarar beslutet på Kontext att låta alla under tjugosex få gratis medlemskap. Den roll Eurocon i Stockholm spelade. Poängen med att hellre ha en mindre kongress än att arrangera någonting som inte är det man själv vill gå på. De människor som inte hade lockats av vad vi gör – vad skall vi med dem till? Utmaningen ligger i att få dem som uppskattar vad vi arrangerar att känna sig välkomna.

Lobbysamtal

Nattsamtal i Gillets lobby. Foto: Tero Ykspetäjä.

När de andra drar sig till sängs sätter jag mig vid datorn för att avsluta dagens arbete. Det finns ett uppslagsverk att bry sig om.

e.

»It has been suggested that Tiptree is female, a theory that I find absurd, for there is to me something ineluctably masculine about Tiptree’s writing. I don’t think the novels of Jane Austen could have been written by a man nor the stories of Ernest Hemingway by a woman, and in the same way I believe the author of the James Tiptree stories is male» skrev Robert Silverberg i förordet till en av Tiptrees novellsamlingar. Det har han fått äta upp i fyrtio år nu. Man kan se det som en läxa i faran av stelhet i hur man betraktar manligt och kvinnligt. Man kan också se det som en påminnelse om hur förbaskat svårt det är att skriva någonting vettigt värt att minnas i ett förord. Vill man bli ihågkommen får man försöka med någonting annat.

9.

En månad har förflutit mellan kongressen och författandet av kongressrapporten. Det är ett betryggande avstånd. På så sätt kan kongressen inte protestera när man i efterhand gör våld på den. Den har redan försvunnit bakom kröken på tidens flod.

10.

Det finns så många bra förmiddagsprogrampunkter jag preliminärt noterat som intressanta. (Re)produktion och familjestrukturer i science fiction. “Vi” och ”de”: Konstruktionen av de Andra i science fiction. Hedersgästintervjun med Kameron Hurley. Men då måste man gå upp på morgonen. Istället drar jag mig ned lagom för en stunds väntan innan programpunkten om medvetande och narrativ i science fiction.

Jag söker upp Anders Bellis och ger honom en kongressrapportsbok att noffauktionera ut. Det är Johan Fricks, förklarar jag. Han hade beställt ett exemplar. Hann aldrig få det. Det verkar som ett rimligt sätt att hedra honom i det lilla. Bellis blir lite mer rörd än jag tänkt mig. Han är en bättre människa än jag är. Han får mig att signera den, dedikerad till Johan Fricks minne. Senare meddelar att han den dragit in fyrahundra kronor. Det innebär att Johan Fricks namn på försättsbladet är värt mer än boken i sig. Rimligt.

Jamie Edwards dyker upp. Snart också Joakim Sundh. Jag har i programplaneringsdokumentet föreslagit dem för var sin panel. Jamies tilltänkta panel hade sina panelister. Joakims blev inte av. Istället skall han moderera en helt annan. Det blir säkert bra så. Nyfiket undrar de hur dinosaurieporruppläsningen gick och, ja, varför. Snabbt skissar jag på bakgrunden. »Å», skjuter en förbipasserande in innan han fortsätter vidare, »det där bode du göra på varje kongress». »Så …» säger Jamie »… det gick bra alltså?»

f.

»like all depressed people like to laugh a lot»
   – Alice Sheldon, om sig själv, i sitt första brev till Ursula K. Le Guin efter att ha fått sin identitet avslöjad

11.

»But when the goal of memory is to help you make intelligent decisions in a complex, changing world, then the best memory system will be a memory system that forgets some stuff. So a healthy, properly functioning memory system is one that does engage in some degree of forgetting.»
   – Blake Richards, i konversation med Andrea Hsu

12.

Ian Sales skall för första gången agera moderator. Han skall vara tyst, lovar han. Bara föra panelisterna – Ann Leckie, Markku Soikkeli, Karolina Fedyk – genom diskussionen. Tystnaden misslyckas han med. Det gör ingenting. Panelen är utmärkt, något tack vare Ian, mycket tack vare Ann och Karolina. Det blir huvudsakligen en diskussion om vad som egentligen krävs för att vi skall uppskatta konst. Våra känslor är baserade på biologi, konst är baserad på känslor. Kommer då en AI ha konst? Skulle den – berövad vår biologiska grund – skapa konst vi skulle känna igen som konst? Skulle en utomjording? Givet antalet svenskar som inte ens känner igen en typisk Konstfackutställning som konst är det rimliga frågor. Karolina får prata om neuroestetik och teorin om att vår konstuppfattning bygger på hur vår hjärna är uppbyggd och vilka konsekvenser det skulle ha för science fiction. I sf-litteraturen, påpekar panelen, är konst den yttersta symbolen för att någon eller någonting förtjänar vår sympati. Det är när roboten skapar litteratur den förmänskligas nog för att vi skall ta den till vårt hjärta. Det är när det främmande uppskattar musik vi tar det till oss.

Men så handlar AI i science fiction förstås sällan faktiskt om artificiell intelligens, och så mycket oftare om oss själva.

13.

Jag smiter in på Ann Leckies hedersgästintervju. Brutalt påminner den mig om hur ointresserad jag är av att lyssna på författare som pratar om sig själva snarare än om litteratur. Detta är en personlighetsbrist upphöjt till handikapp hos den som försöker gå på hedersgästintervjuer på sf-kongresser.

iii.

Den radikaliserade extremismen i Sverige är på frammarsch. Nazismen. Islamismen. En grupp har Säkerhetspolisen länge haft ögonen på: kärnfysikerna. Förbittrade och alienerade efter att inte få den uppskattning de anser sig förtjäna har Uppsalas fysiker i tysthet byggt en utpost av Forsmarks kärnkraftsverk mitt i stan. En modern och effektiv reaktor. Den första på länge som kunnat dra nytta av all utveckling som skett inom kärnkraften de senaste årtiondena. För att dölja det har man sedan lagt ett konserthus ovanpå. Alla vet, förstås. Säpo. Lokalbefolkningen. Forsmark 4, kallar de byggnaden trots kommunens försök att få alla att anamma det långt mycket fånigare ”Uppsala konsert och kongress”. Men vad skall man göra? Staden får billig el. Man gör sitt för att bekämpa klimathotet. Bäst att låta det vara. Någon form av rimlig riskbedömningsförmåga får man ändå ha.

14.

På väg till kongressen läser jag om delar av Up the Walls of the World. Det är en sympatisk roman. Inte lysande på samma sätt som Tiptrees bästa noveller, men i bitar – trots sitt tema – trevlig på ett sätt som få av hennes andra texter är. Jag äger den i pappersformat. Tyngre börda man ej bär på vägen än för många böcker. Jag köper den som e-bok och läser på mobilen. Jag är en ovan e-boksläsare. Det är som att läsa ett annat verk. En text till vilken mitt förhållande är helt annat.

Jag läser få nyutgivna romaner. Min samtids science fiction är en novellgenre, dominerad av sådant jag råkar fastna för på nätet. Strange Horizons. Clarkesworld. Apex Magazine. Lightspeed. Men texterna förlorar kontext och sammanhang. Noveller jag läser på papper vet jag vilka de är. Noveller på skärmen blir en del av dagens ständiga flöde av bokstäver framför mig. Vilken är den där novellen jag läste för några år sedan om han som för att stå ut med sitt arbete varje dag får minnet korrigerat för att kunna bortse från sin brutala vardag? Jag vet inte. Jag vet inte vad den hette, vem som skrev den, var jag läste den. Det finns ingenting att ankra den vid.

(»Jag insåg för ett tag sedan att de allra flesta böcker jag blev besviken på, mediokra böcker jag läste utan att veta att de skulle vara mediokra, var nyligen utgivna. Det är svårt att ha överblick över sin samtid. Urvalet blir enklare om man ger det lite tid. Alltså har jag infört någon form av moratorium, där de flesta böcker inte läses (eller blir inköpta) förrän något årtionde efter att de först gavs ut. Jag gör förstås undantag – det är en sorteringsmekanism, inte ett etiskt ställningstagande – men i mångt och mycket har jag i skönlitterära termer fallit utanför min samtid. Jag hänger inte med. Det är mycket befriande och böckerna jag läser, de som levt kvar i det allmänna medvetandet, är bättre.»
   – ur inlägg på Tystnad 2014)

15.

Jesper Stage skall tala om imperiets logik och kolonialismens ekonomi i fantastiken. Det låter hemskt intressant. Själv skall jag samtidigt sitta i en panel om personskildringar i novellen. Karin Tidbeck har lämnat oss, av svikande hälsa tvingad att återvända hem till Malmö. Återstår gör Eva Holmquist, Oskar Källner och jag under ledning av PC Jørgensen. Jag bestämmer mig för att under alla omständigheter vägra prata om mina egna noveller. Dels för att det så lätt blir tråkigt så, dels för att andra har skrivit bättre. Av all litteratur i världen känns det något orimligt att referera till min egen för att förklara personporträtt bäst målats upp.

Jag förkastar idén att fantastiknovellen egentligen kan göra särskilt mycket intressant i personteckningssammanhang som andra noveller inte kan. Nåja, tycker Oskar Källner, det kan den nog visst. Jag ber om exempel, vilket är en hemskt oartig sak att göra på stående fot så inför publik. Han ber att få återkomma. Gör sedan så. Visserligen genom att tala uppskattande om Isaac Asimov i personteckningssammanhang, men likväl. Det kan vara honom förunnat.

Det är en panel. Den är ingen katastrof. Jag tror inte att den kommer att etsa sig fast i någons minne.

16.

Kontur har utmärkta hedersgäster. De behandlar dem alldeles för väl: Fler programpunkter kunde man nog ha hittat att sätta Siri Pettersen, Kameron Hurley och Ann Leckie i.

g.

»I like some men a lot, but from the start, before I knew anything, it was always girls and women who lit me up», skrev Tiptree. Kanske är det därför så många läsare hade svårt att tänka sig att hon skulle kunna vara en kvinna. Hon skriver vanligtvis med ett heterosexuellt manligt perspektiv, med en ofta närvarande sexualisering av kvinnorna runt berättaren. Det är feministisk litteratur som gör den manliga blicken mycket väl.

17.

På Swecon 2013 ordnade jag någon form av diskussionscirkel kring Brian Atteberys Strategies of Fantasy. Tanken var att uppmuntra sf-fandom att ta till sig lite mer litteraturteori i sina diskussioner, att poängtera att dylika verk är relevanta även för oss som lever våra liv utanför akademin och litteraturforskningen. Trevligt, bestämde vi oss för, men kanske någonting kortare nästa gång? Nästa gång blir fyra år senare. Du kan väl hålla i en teoricirkel med ett par artiklar? har Anna frågat. Visst, har jag sagt, och lämnat det där. Någonting skall väl bo mellan stolarna. Till slut har Anna valt ett par texter, länkat till dem från kongressens webbplats, lämnat det vid det. Ingen har drivit programpunkten. Ingen har aktivt övertygat folk om att de borde delta. Det kommer nog ingen, tänker jag, och föreställer mig att jag skall sitta och vänta i ett tomt rum i fem, tio minuter och sedan gå. Jag har läst texterna. Jag är i övrigt inte så förberedd som man kunde önska.

Jag har fel. Det kommer en person: Precis det antal då jag måste prata mest. Jag vet inte om jag egentligen kan svara på alla de frågor hon har om texterna. Lyckligtvis får jag ägna väldigt mycket tid åt att förklara grunderna i utveckling av vad vi i dag kallar artificiell intelligens, djupt tacksam för att ha blivit ombedd att hjälpa till på ett hörn i utvecklingen av Wikipedias AI-funktioner och därmed tvingat mig att skaffa mig någon form av lekmannaförståelese för ämnet i stort. Jag får förklara Darko Suvins novum och andra sf-teoretiska begrepp, dansa runt mina luckor och göra det till en givande programpunkt för diskussionscirkelns tappra deltagare.

Egentligen tror jag att det är det fel texter. Diskussioncirkeltexter bör inte handla om specifika verk – det kräver att man dessutom har läst eller sätter sig ned och läser inte bara artiklarna utan också just de böcker de behandlar. Allmänt teoretiska texter är inte nödvändigtvis enklare, men tröskeln för deltagande är lägre. Det är förstås lätt att säga i efterhand. Skall jag ha en åsikt är det artigast att uttrycka den innan Anna stressat fått rycka ett par texter som finns tillgängliga på nätet eftersom jag själv inte tagit initiativet.

iv.

Somliga anser att det talas för lite om den svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln. Om Cabo Corso och Saint-Barthélemy. Men tyst talas det också om Sveriges roll som tillflykt. När den brittiska kolonialmakten ödelade Lilliput samlades en överlevande skärva i Uppsala, där de kom att bosätta sig i stadens vattenledningar och avloppssystem.

Där har de i snart tvåhundrafemtio år brutit kalk.

18.

Tillsammans med Joakim och Jamie letar jag mig mot baren. Vi ramlar in i Liv Gingnell och hennes vän Linda Hedlund. Ett teatergruppsmöte i miniatyr. Jag får förklara hur man plötsligt utan att ha bett om det får manus skickat till sig. Varje enskilt steg är mycket logiskt.

Man har ett antal kongressrapporter. Jag borde ge ett fansin med mina samlade kongressrapporter, tänker man, och samlar dem i ett dokument. Snart inser man att det inte kommer att gå att häfta samman det tilltänkta fansinet. Men processen är påbörjad. Så man bestämmer sig för att trycka upp en bok istället. Marknaden för en kongressrapportsbok är ungefär åttio personer, så det känns oartigt att ens försöka lura på projektet på något förlag. Själv är bäste dräng. Skall man trycka upp en bok behöver man ett ISBN-nummer. Då vänder man sig till KB:s ISBN-central och får fylla i ett fint formulär som ställer en rad frågor. Bland annat vad förlaget heter och om man har en webbplats. Det är ju lite roligt. Således hittar man på ett förlagsnamn och registrerar, bara för att, en webbplats. Hittar på en förläggare – han heter Erik Nilsson – och lägger upp information om boken. Hävdar glatt att förlaget under 2017 skall ge ut en svensk översättning av Emily Clarks The Esquimaux utan att ha några som helst sådana planer. Ber om synopsis och skapar en adress att skicka sådana till för att få det att se realistiskt ut. Sedan ger man KB länken, tröttnar på skämtet, länkar aldrig någon annan till webbplatsen och glömmer mest av att den finns. Säljer kongressrapporterna på kongresser. Kongressäsongen tar slut. Man flyttar till Berlin. Tänker inte så mycket på att det finns ett litet antal exemplar kvar i en garderob i Malmö eller att man har en förlagswebbplats.

Tills det blir den andra januari. Då får man plötsligt mejl. Med synopsis. Som någon har satt sig ned för att skriva. Till förlaget.

Man våndas lite. Hur skall man svara? »Tack för att du tog dig tiden. Det här är inte ett förlag»? »Tyvärr, det passar inte in i vår utgivningsprofil»? Under tiden man funderar spårar man upp hur någon egentligen hittat till webbplatsen i fråga. Det visar sig att KB frågar om webbplats av en anledning. Det hade man kanske kunnat lista ut. Till sin sida som listar svenska förlag med webbplatser. Den vet ju nästan ingen om. Förutom den där bloggaren som har vittjat den inför sin årliga lista över förlag att skicka manus till och listat Vendels förlag som science fiction- och fantasyförlag. Vilket inte ens är vad jag skulle ge ut om jag hade ett förlag. Det finns det så många andra som redan gör. Vilket tvingar fram frågan – vad skulle jag ge ut? Förmodligen dramatik, poesi och essäer. Och medan man försöker besvara den blir man onekligen lite sugen på att ha ett förlag.

Så långt kommen i anekdoten får jag frågan vad som egentligen hindrar mig. Tid, mest, säger jag. Jag skulle inte orka sköta det på egen hand. Man skulle behöva dela på bördan. Varpå Liv – den förrädaren – yttrar »jag kan hjälpa till». Även Joakim erbjuder sig.

Plötsligt har man av misstag startat ett förlag. Jag tänker att det kan hända vem som helst.

vendels

Vendels förlag. Logotyp: Julia Jacobsson.

19.

»Sådant händer bara dig Johan», säger Anna.

h.

Få har skrivit om civilisationens hopplösa kamp mot biologin så väl som Tiptree. I ”The Screwfly Solution”, om hur lätt vi vänds mot oss själva för vår egen utrotning. I ”A Momentary Taste of Being”, om vår roll som blott ett steg mot någonting annat. I ”Love Is the Plan, the Plan is Death”, en av de finaste noveller som har skrivits. Hur Tiptree skildrar kampen hos en varelse – lik en spindel eller insekt – som aldrig riktigt förklaras och ändå får den att kännas så mycket mer självklar än de flesta författare lyckas med sina människor.

»Remembering—

Do you hear, my little red? Hold me softly. The cold grows.

I remember:

—I am hugely black and hopeful, I bounce on six legs along the mountains in the new warm! … Sing the changer, Sing the stranger! Will the changes change forever? … All my hums have words now. Another change!»

20.

Omgivningen vill inte riktigt acceptera det misstagsstartade förlagets inriktning. Torill föreslår att det skall ge ut pornografi för barn. Jag påpekar att sådan redan finns, nämner Hans-Eric Hellbergs Kram och Puss och att Tony Elgenstierna faktiskt skrivit en biografi om Hellberg som folk borde läsa. Själv tänkte jag ge ut dramatik, poesi och essäer. Den enda effekt detta får är att förslagen vandrar vidare åt att förlaget skall ge ut zombieporr. Jag påpekar att jag en gång försökte sätta samman ett fansin med zombieporr men trots alla löften om bidrag fick in väldigt lite material. Fanns det inte material för ett fansin finns det kanske inte underlag för förlagsverksamhet. Zombieporr för barn, kanske, tycker Jan Lindgren. Jag tycker att Jan skall ge ut zombieporr för barn. Jag har inget intresse av att göra det.

Det är han som är entusiastisk.

»Det är bara du som kan dra igång en sådan här diskussion, Johan», säger Nahal Ghanbari. »Han har faktiskt försökt byta ämne i tio minuter nu», skjuter Karolin Nilsson in. Nahal vägrar lita på detta.

v.

Somliga hävdar att den plats i Sverige som bäst kan göra anspråk på att vara rikets vagga skulle vara Gamla Uppsala. De som studerat dessa ting vet bättre. Historiska institutionen vid Uppsala universitet, schola scholarum, lär ut att Västergötland inte bara är rikets vagga utan även civilisationens. Att civilisationen stammar från Atlantis är allmänt känt. Olof Rudbeck d.ä. visade övertygande i Atland eller Manheim att det sjunkna Atlantis egentligen är Sverige. Historiker som Carl Otto Fast och Verner Lindblom har visat att det är Västergötland som är rikets grund. Det ena följer på det andra. Uppsala är ungdomens stad. Inte barndomens.

21.

Nahal heter frostuggla på Instagram. Julia heter frokenuggla på Instagram. Det är nästan samma sak. Stackars Nahal får alltså lite för ofta privat skickade bilder som skulle till min sambo. På så sätt uppdagas ens allra mörkaste hemligheter. Som att jag bara har två sorters bilder jag skickar till Julia: De på fåglar och de på katter.

22.

Jag hamnar bredvid Jerry Määttä, Jörgen Jörälv och Linn Liljemo. Jörgen beskriver hur han en gång i tiden givit ut diktsamlingar i liten upplaga och nu jagats av myndigheterna för att han inte betalat sitt tionde och skickat in pliktexemplar till de alltid hungrande universitetsbiblioteken. Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Historien förtäljer inte om bibliotekarier med rakade huvuden, läderjacka och baseballträ i hand knackat på i det Jörälvska residenset och begärt sin andel. Jag föreställer mig det. Det är sådant som händer om man inte ger byråkratin dess skärv. Linn berättar om hur Studiefrämjandet, tappra vapendragare i kongressarrangörsland, gått igenom listan över programpunkter för att se vad som var rimligt att gräva i guldkistan för – det behövde finnas en viss paus mellan varje sådan programpunkt. Vid fredagskvällens högläsning hade de särskilt dröjt kvar och påpekat att, ja, den kunde de nog inte ge något finansiellt stöd till över huvud taget oavsett. Bäst så. I en värld med begränsade resurser vill jag inte betala skatt för att Studiefrämjandet skall kunna ge pengar för framförande av dinosauriepornografi. Det kan vi faktiskt få bekosta själva.

Jerry tycker att allt verkar gå emot mig i mina kulturella eskapader. Förnekad statligt stöd. Censurerad i Frankrike.

23.

Ingenting varar för evigt. Det gäller särskilt öppettiderna i Gillets pub. Som alla folkvandringar sker vår långsamt. Först hamnar vi i lobbyn, där Britt Farstad generöst delar med sig av en liten flaska vin hon hittat på sitt hotellrum. I små grupper rör vi oss sedan mot närbelägna Pitcher’s där vi ockuperar ett bord. Det finns många bord likt det, men detta är vårt. Alla vill vi trängas runt samma. Allt eftersom överger folk oss. Johan Bergman och Julia Nyman har bättre saker för sig. Johan Anglemark och Hans Henriksson likaså. Vi kvarvarande får för oss att spela Cards Against Humanity, som framställde vi oss inte som osympatiska nog ändå. Fia Karlsson visar sin sanna sida genom att förkasta alla osedliga lösningar. Bland övriga kvarvarande finns Tero och Hanna så sämsta person vinner ändå. Det är förstås jag.

pitchers

Ett bord. Fler personer. Foto: Tero Ykspetäjä.

i.

Stilistiskt ligger inte Tiptrees storhet i de enskilda novellerna utan i förmågan att variera sig. Hennes tidiga noveller är lite stela, lite tråkiga. Men sedan? Orden passar texten så väl. Stil och tonläge är precisionsverktyg. ”The Women Men Don’t See” är en stillsam skildring som antyder så mycket mer. ”Your Faces, O My Sisters! Your Faces Filled of Light!” – skriven under annan pseudonym – hanterar även inom novellen så vackert skiftena mellan berättarperspektiven, växlingen mellan det lyriska och det vardagliga. ”Slow Music” är en nedtonad elegi. ”Love is the Plan, the Plan is Death” poesi som gör berättelsen klarare. Vissa författare har en tydlig röst. Alice Sheldon hade flera.

24.

När man lite yrvaket inte riktigt vet vart man skall ta vägen går man till Alvarantikvariatet. Det är sedan gammalt. Jag blir rekryterad till att försöka hitta någonting bra till Saga Elgenstierna. Det går sisådär. Istället finner vi Steve Sem-Sandbergs debutroman Sländornas värld som han själv betraktar som ett stycke juvenilia, helst inte vill låtsas om existens av och har försökt få bort från artikeln om honom själv på Wikipedia. För de flesta hamnar sådant i byrålådan. Har man oturen att 1976 befinna sig i ett av de få sällskap som tycker att det här med textutgivning är en rimlig hobby får man leva med resten av sitt liv och lite till.

25.

Under Jenny Bristles vaksamma ögon skall Kameron och Torill diskutera hur vi egentligen pratar om kroppar i science fiction. Det är sådant man gör i Uppsala. Torill fick prata om samma sak på Kontext 2012. Det var en av de bättre panelerna den gången också. Har man sagt mig. Den här gången är jag inte arrangör och har därför tid att lyssna på diskussionen om varför vi borde ägna mycket mer uppmärksamhet åt mänsklig reproduktionsteknologi och åka runt i närmast organiska rymdfarkoster och varför parasiter är så fantastiska. Säkert lider även denna panel av Karins frånvaro. Fast inte lika mycket som vår novellpanel.

Kroppar. Här på Gillet, inte i framtidsfiktion. Foto: Sanna Bo Claumarch.

Man skall ha mål sina kongressresor. Någonting man vill uppnå. Mitt är att lura tillräckligt många att följa med mig och äta på Golden China för att vi skall kunna beställa in alldeles för mycket mat och ändå göra ett ambitiöst försök att bli av med den. Torill, Edward Linderoth-Olson och Anna Nyman blir rimliga offer. Den hungrige faller enklare. Under måltidens gång roar vi oss med att diskutera hur man egentligen skulle göra om man nu skulle hålla sig med en betydande del av befolkningen som slavar. Hormonkontroll, som vissa insekter? Optisk kill switch? Ett avelsprogram? Den muskulösa men domesticerade och docila människan. Vilket skulle ha fördelen, att döma av till exempel de ryska försök som gjorts med att avla på särskilda personlighetsdrag hos rävar, att vi potentiellt skulle få fram hemskt söta människor. Snart skärper vi oss. Man måste ta diskussionen på allvar. Vad skall vi egentligen med domesticerad muskelkraft till? Det är enklare med maskiner. I längden förmodligen billigare än ett ambitiöst avelsprogram också, även om man inte behöver ge dem lön. Administratörer, kanske, kommer vi fram till? Avla på konservativa drag – folk som ogillar förändring. De kommer inte att göra uppror. Anna ställer sig frågande till om det verkligen är fler fyrkantiga byråkrater vi behöver skänka världen. Och mången administratörssyssla kan väl även den med tiden automatiseras. Man skulle kunna ha ett avelsprogram för konstnärliga egenskaper, säger Torill, och börjar entusiastiskt måla upp hur det skulle fungera. Man skulle få acceptera en större prevalens av psykologiska sjukdomar, men om man ändå inte hade som mål att de skulle ha ett gott, långt liv behöver man inte på samma sätt betrakta det som ett problem. Man kunde ha en konstnär hemma, säger hon, lite som ett mecenatsystem. Utan frivillighet för de mecenerade, då.

Mest kanske man borde fråga sig vad vi alls skall ha för nytta av mänskligheten.

26.

Som så många andra religioner har sf-fandom historiskt haft missionen som en av sina främsta plikter. Håkan Wester har blåst liv i en lokalfandom i Västerås. Vi återvänder i lagom tid för att se honom belönas för detta med en lampa med fånig mössa. Det förtjänar han.

Fast det hade förstås Nahal också gjort.

j.

”Happiness Is a Warm Spaceship” är inte en av Tiptrees bästa noveller. Kanske en av de sämre. Men det är vackert att se författaren till ”Houston, Houston, Do You Read?” och ”With Delicate Mad Hands” skriva illa dold Star Trek-fanfiction.

27.

Delar av kongressen vandrar mot den döda hunden. Andra plockar ned det lilla som finns att plocka ned. Några fördelar skall man ha när man måste sälja en njure för att ha råd med lokalerna. Några av oss står fångade mellan dessa val och står mest i vägen för alla andra. John-Henri, Saga, Anders Björkelid och jag hamnar i ett samtal om en av nittonhundratalets allra mest odödliga kulturpersonligheter: Åke Ohlmarks. Mest lyssnar vi andra till John-Henri, som varit redaktör för Ohlmarks, var bekant med människan och därmed har en smula mer att bidra med än vi andra. Om hur han behandlat sin hustru. Om hans matvanor. Hur han på något sätt lyckats framföra en bil trots att ratten närmast stuckit in i magen. Vi andra får följa Ohlmarks eskapader via hans texter. Det kan vara fascinerande nog.

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut , men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

”Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldrig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.”

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidestexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.»
   – inlägg på Tystnad 2012)

28.

Just som kongressen rinner ut köper Erik Wahlund det sista exemplaret kongressrapporter jag har med mig. Någonting att vara tacksam för: En mindre att släpa på under kommande promenader mellan gästsängar i Uppsala, till Stockholm, till Närke, till Skara, Malmö. Kanske skall man ta med fler och göra en ansträngning för att sälja dem. Men det så vill man inte riktigt tvinga på andra människor böcker heller. Eller, ja. Det vill man förstås. Men helst andra människors böcker. Sina egna går man mest bara runt med i handen och glömmer på bord och råkar sätta hos Alvarantikvariatet.

29.

deaddoglokal

Dead dog-lokal. I alla fall ett hörn av byggnaden.

Medan John-Henri och jag vandrar mot Bishops Arms underhåller han mig med det som skulle ha blivit ett av Ohlmarks praktverk: En påkostad översättning av de svenska runstenarna. Ohlmarks vana trogen inte riktigt enligt dominerande vetenskaplig uppfattning. En professor som skall bedöma textens korrekthet blir så upprörd att han kontaktar bibliotek och institutioner för att varna dem för boken och säger åt dem att för allt i världen inte köpa in den. Förlaget får nästan inga förbeställningar; boken är för påkostad och privatmarknaden är obefintlig. Den blir aldrig av. Mycket ohlmarkskt.

Vid Bishops byter vi dåtid mot framtid. Med Britt, Jörgen, Sten Rosendahl och Boel Bermann hamnar jag i en diskussion om artificiell intelligens och nätets framtid. Jag försöker mig på att i sammanhanget kommentera någonting om ett spel. Ovis man gör bäst i att tyst förbliva; ingen vet att han intet kan, om ej för ymnigt han ordar. Boel som vet oändligt mycket mer om ämnet är vänlig nog att inte göra mig till åtlöje. Det blir enklare när vi glider inom på ämnet vetenskapspoesi och science fiction-poesi. Britt kan berätta om det förstnämnda. Jag beskriver den amerikanska marknaden för det sistnämnda – de små specialiserade tidskrifterna, det amerikanska science fiction- och fantasypoesiförfattarförbundet. »Ni vet så konstiga saker», säger Boel. Jag tiger om att förklaringen för min del är så prosaisk som att jag i min späda ungdom skrev för en rad av dessa publikationer.

Anna, programansvarig och en av två kongressordförande, sitter vid ett bord stöttad av Karin Holmström och ser mest ut som om hon håller på att somna. Men kongressen är dräpt. Något längre vill hon smaka segerns sötma. Runt dem sitter Hanna, Nahal, Bellis, och de amerikanska hederstillresta och diskuterar gränser. Ann och Kameron verkar vara mycket tacksamma över att ha fått andas svensk politisk luft under några dagar. Och visst: Jag har kollegor som lagligen bor i USA som är mycket skeptiska till att lämna landet eftersom de inte känner sig säkra på att kunna återvända, även om det blivit bättre nu än det var i januari. Listan över länder som ur ett politiskt perspektiv är bättre att bo i än USA är lång. Likväl är det sannolikt enklare att vara positivt inställd till ett politiskt klimat man inte vet så mycket om och där man inte kan ta del av alla de problem vi också har.

k.

Alice Sheldon var medlem i Esperanto Society of Washington. Vi talar för lite om detta.

30.

Som en välplanerad människa har jag under kongressens gång sett till att ha någonstans att sova när den döda hunden begravts. Än spritter det i den medan jag börjar vandra ut mot Henrik Emlén och Emma Holmberg i ett försök att vara artig nog att anlända så att de skall kunna gå och lägga sig. Det är fint att vara efterlängtad.

vii.

Stannar man för länge i Uppsala sätts man i handfängsel och leds till pendeln till Stockholm, dit allmänt pack förr eller senare förvisas. För att inte störa pendlarna hyr kommunen två gånger om dagen en egen vagn av SL. På så sätt blir man av med såväl otillräcklig ungdomlighet som oönskade överliggare och håller stadens gymbesökare med sysselsättning. Åtgärden har fått lovord från såväl utbildningspolitiskt som arbetsmarknadsmässigt håll och har brett stöd i kommunfullmäktige.

1 kommentar

  1. John-Henri Holmberg

    26 juni 2017 at 00:38

    En förnämlig inledning till Kongressrapporter volym 2. Se där en redan definierad framtida uppgift för det nya förlaget. Vad tror du om min samling starkt skiftande essätexter om sf, fandom, en och annan kongress, litterära genrer och dumma gudar?
    Frånsett de många kloka ord om Tiptree, en tragisk och förnämlig författare. Baksidestexten till Ohlmars memoarer från Tysklandstiden under kriget skrev jag själv, fylld av viss vånda: uppgiften att å ena sidan inte skriva något jag behövde skämmas för, å andra sidan något som inte skulle alienera Ohlmarks var grannlaga. Gläder mig att du på sätt och vis bekräftar att jag lyckades.
    Önskas större precision beträffande promenadpladder kan noteras att den som mördade Ohlmarks tolkning av alla Sveriges runinskrifter var Sven B. F. Jansson, gemenligen känd som ”Run-Janne”, 1906–1987, professor i runologi i Stockholm 1955-1966 och därefter riksantikvarie. I och för sig var det nog inte konstigt att han avskydde Ohlmarks. Jansson själv var en av huvudförfattarna till Vitterhetsakademiens gigantverk Sveriges runinskrifter, som börade utges år 1900 och som fortfarande inte är fullbordat. Redan det faktum att Ohlmarks i två volymer betade av så gott som samtliga inskrifter, och gjorde det på ett par år, lär ha gjort Jansson galen.

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑