Några saker jag har läst: korta noteringar

Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.

Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???”

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.