–Jag vet, fortsatte hon, de mördade dig. Men uppgörelsens dag skall komma, det skall Himlen se till. Slut dina ögon i frid … Om det är sant att du är här och kan höra mig, låt då den där kråkan flyga till din grav som ett tecken.

Brisen hade för längesen upphört och det torra gräset stod styvt och rakt som koppartråd. Ett svagt, vibrerande ljud uppfyllde luften, avtog och dog bort. Allt var dödsstilla. De stod i det torra gräset och tittade upp mot kråkan, och kråkan, på den stela trädgrenen, satt med indraget huvud, orörlig som järn.

”Medicin” (药) är en av Lu Xuns tidiga berättelser, och kanske svår att uppskatta utan åtminstone grundläggande kunskaper om det tidiga 1900-talets Kina – och vad Lu ville göra. Den saknar den fina ironin i ”Den sanna berättelsen om Ah Q” och har inte samma energi som ”En dåres dagbok”, men här mer än i något annat jag har läst hos honom tycker jag att människorna träder fram, att vi känner deras hopp och sorg. Den hade varit värd att läsa bara för scenen på kyrkogården.