I går släpptes nomineringarna till årets Hugopris, den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens viktigaste pris. Nämnda värld har reagerat tämligen upprört. Jag försöker förklara varför.

Edit: det här inlägget slängdes ihop väldigt snabbt på resande fot, eftersom folk ställde frågor och ville ha en bakgrund till debatten. Som det har påpekats i kommentarerna blev distinktionen mellan Sad Puppies- och Rabid Puppies-kampanjen lite väl otydlig, så läs gärna där också. Mea culpa.

Vad är Hugopriset?

Hugopriset är tillsammans med Nebulapriset den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens mest prestigefyllda pris, och enligt folk i branschen det enda som i nämnvärd utsträckning påverkar försäljningssiffrorna. Det röstas fram av medlemmarna i science fiction-kongressen Worldcon och delas ut i en prisceremoni på kongressen. Hugopriset var ursprungligen mycket mer av ett renodlat science fiction-pris, men har med tiden kommit att omfamna även fantasy. Först sker ett nomineringsförfarande bland Worldcons medlemmar, där de fem mest populära verken hamnar på en lista och sedan går att rösta på.

Vad är Sad Puppies-kampanjen?

Sad Puppies-kampanjen är en kampanj som drivits sedan 2013 av författaren Larry Correia. Correia, och hans allierade, anser att Hugopriset tagits över av ett gäng politiskt korrekta feminister och (med amerikanska termer) vänstermänniskor som är mer intresserade av att lyfta fram sin socialpolitiska agenda än än god, hederlig science fiction med underhållningsvärde. Dessa människor är de ledsna valparna. En vanlig förolämpning att slänga åt meningsmotståndare är ”social justice warrior”. Många inom fältet uppfattar det som en konservativ politisk kampanj, medan de själva anser sig stå för en avpolitisering av ett politiserat pris. De anser också att Worldconmedlemmarna inte representerar sf-läsarna eller sf-fandom, som de ofta har en bredare definition av, överlag. 2014 hade de viss framgång, när flera av deras förslag faktiskt dök upp bland de nominerade till priset. I år dominerar de många av kategorierna.

Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright), ett projekt som författaren och bloggaren Theodore Beale står bakom. Beale, som skriver under pseudonymen Vox Day, är en av den amerikanska science fiction-rörelsens mer kontroversiella delar genom hela dess historia, inte minst på grund av hans uttalat rasistiska, homofoba och misogyna ställningstaganden, där han bland annat tar ställning mot kvinnlig rösträtt, anser att det inte går att våldta inom äktenskapet, att homosexualitet är en genetisk defekt, att kvinnors utbildning har haft kraftigt negativ effekt på samhället och så vidare. Beale har också drivit en parallell och delvis överlappande kampanj, Rabid Puppies. Beale har också nominerats i båda redaktörskategorierna. Som File 770 har visat, så finns det ett begränsat antal verk bland de nominerade i år som inte har fått stöd av någon av listorna.

Årets mycket större framgångar kan förmodligen tillskrivas eller delvis tillskrivas det faktum att Sad Puppy-projektet i år fått stöd av delar av #gamergate-rörelsen.

Kommer Sad Puppies-verken att vinna?

Bra fråga. Det blir mycket svårare för dem.

För att få nominera till och rösta om Hugopriset måste man som sagt vara medlem i Worldcon. Däremot behöver man inte vara fullständig medlem, med rätt att närvara, utan bara stödjande medlem, vilket bara kostar några hundralappar. Eftersom Hugopriset bär viss prestige (och i romankategorin ett visst ekonomiskt värde) har alla eller de flesta verk de senaste åren inkluderats i ett elektroniskt Hugo Voter Packet, eftersom förläggare och författare inte velat minska sina chanser att vinna för att folk helt enkelt inte läst deras verk. Det har alltså varit tämligen enkelt att sälja in ett stödjande medlemskap även till folk som inte riktigt har koll på vad det handlar om: ”visst, du betalar det här, men det är för en bra sak och du får ett helt gäng e-böcker på köpet”.

Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många har nominerat enligt listan utan över huvud taget ha läst verken. Många som inte har nominerat enligt Sad Puppies-listan (eller Rabid Puppies, för den delen) har däremot spritt ut sina nomineringar på diverse verk. Det kommer inte fungera på samma sätt i röstningen. Om tio personer nominerar A, tre B, fyra C, sju D, två E och fyra F, så kommer A att ha fått flest nomineringar, även om de tjugo som nominerade B, C, D, E och F tycker distinkt illa om verk A. Hugoomröstningen är dessutom ett preferensröstningssystem: man rangordnar de verk man anser är förtjänta av priset, från ett till (om man tycker att alla fem skulle kunna förtjäna det) fem. Den som har fått färst röster stryks, och de röster som gått till det verket går till deras andraalternativ, tills något verk har fler än femtio procent av rösterna. Detta gör det mycket svårare för djupt impopulära förslag att vinna, och en tämligen vild spridning i nomineringsförfarandet kommer nu koncentreras på de få verk många kommer tycka är värda att rösta på.

Som det har konstaterats: i år är ett år då alternativet ”no award” har god chans att hamna mycket högt upp i flera kategorier.

Vad innebär det för Hugopriset?

Bra fråga, igen. Personligen har jag mycket svårt att ta priset på allvar. Det har alltid haft starka inslag av popularitetstävling. Folk som är omtyckta har haft enklare att få sina böcker nominerade. Ett verk skrivet av Neil Gaiman har mycket enklare att vinna än precis samma verk skulle ha haft om det stått någon annans namn på omslaget. Det går ofta till verk utan imponerande litterära värden. Likväl finns det inget pris som har riktigt samma funktion eller status. Det har börjat muttras om eventuella regelförändringar för att mota bort sådana här försök. Vi får se om det lyckas. Skulle det fortsätta på samma sätt ett par år till, eller om kampanjen skulle lyckas få priset till ett av sina förslag i romankategorin, skulle det nog kunna ha långvarig negativ effekt på Hugoprisets betydelse.

Tomas Tranströmer skrev inga enorma mängder poesi under sitt liv. Ofta sparsmakad, både i uttryck och produktion. Kanske är det vad som gjord honom så älskad: han skrev tillräckligt lite för att man inte skall behöva sila fram guldet ur mediokert slam. Det glittrar öppet. Det var också tydligt, häromdagen, hur mycket han hade skrivit om döden: åtminstone mina sociala medier-flöden exploderade i Tranströmerlyrik som aldrig kan ha varit mer lämpad än denna dag.

Vi har alldeles för få dagar vi ägnar åt att citera poesi för varandra.

Den respekt Jan Guillou förtjänar har han nog huvudsakligen arbetat sig till i egenskap av grävande journalist, snarare än som medioker skönlitterär författare eller politisk kommentator. Två saker roade mig ändå när jag häromdagen bläddrade lite i I hennes majestäts tjänst från 1994.

Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion.

Vi labororer med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina

Även om det där och då inte var revolutionerande tankegångar och delvis var fel, med sitt fokus på Baltikum som klarat sig undan samtidigt som ryska styrkor varit inblandade i krigen i Transnistrien, Georgien och Ukraina.

Kanske är det Svetlana Aleksijevitjs ambition att närmast framstå som en diktafon som lyfter henne så högt. Den som håller upp en spegel framför världen väljer spegelns vinkel, men en sak kvarstår: avsaknaden av ett stort jag som breder ut sig och skymmer det man berättar om. Måhända är jagets frånvaro bara en illusion, men även som illusion är det en lisa.

Alla borde läsa Tiden second hand.

Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln (båda finns att ladda ned på Project Gutenberg), och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade boken ovan, en av Otto Witts deckare, från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Ord och utryck som ”veckrick”, ”blindtarmsstump”, ”armstake”, och ”tömma en välgörenhetsbägare för någon” översätts i fotnötter för den läsare som till äventyrs inte känner till dem.

Däremot förutsätts att ord som ”baltoalett”, ”spotskt”, och ”tandpastetub” är kända.
  – Pierre

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också.

Det kan vara ett av de mest bisarra pedagogiska val jag någonsin har stött på. Arma ryssar.

Den spanska översättningen av Stieg Larssons titel Män som hatar kvinnor är så vansinnigt tam: Los hombres que no amaban a las mujeres. Jag kan inte låta bli att känna att lite kraft kanske gick förlorad där.

Det är inte bara spanskan heller, utan verkar vara ett generellt drag hos språken kopplade till Iberiska halvön. Enligt samma mönster heter den på katalanska Els homes que no estimaven les dones. I Portugal gavs den förvisso ut under den mer bokstavliga översättningen Os homens que odeiam as mulheres, men i Brasilien heter den ändå Os momens que não amavam as mulheres.

Hann Fahl skriver i Dagens Nyheter om science fiction-litteratur som experimenterar med kön och läsarreaktioner, kanske mest om Ann Leckies Ancillary Justice. Hon har inte specifikt fel: det hon säger är sant. Men en halv sanning är en ganska sned bild. Till exempel skulle man också kunna nämna att just Ancillary Justice med god marginal röstades fram, av läsare, som vinnare av Hugopriset, den engelskaspråkiga science fiction-världens mest pretigefyllda pris. Att det finns science fiction-litteratur som lyfts fram just på grund av dylika experiment.

Det finns en diskussion, debatt och ibland närmast kamp inom delar science fiction-rörelsen om huruvida det innebär bra eller dåliga saker för sf-litteraturen, vilket väl kanske inte är så konstigt när den domineras av personer från ett med svenska mått mätt så konservativt land som USA. Det är väl värt att ta upp.

Men det blir inte så intressant om man inte vill måla upp mer än den halva sanningen.

Nämn på rak arm fem levande, aktiva författare som skriver på arabiska. Gör det på kinesiska, ryska, japanska, koreanska, turkiska.

Rätt snart nu delas Nobelpriset i litteratur ut och skapar därmed en av kulturvärldens mest bisarra cirkusar. Ett populärt klagomål är att Nobelpriset bara går till författare ingen har hört talas om. Det är fullständigt grundlöst. Nobelpriset går nästan undantagslöst till lästa och spridda författare, översatta till en rad språk, uppskattade och älskade.

Men det är ett internationellt pris. Det är tänkt att kunna gå till författare i hela världen. Saknar man koll på den iranska litteraturen är det förstås så att det kan gå till en av Irans allra främsta författare utan att man för den sakens skull har hört talas om texterna. Det säger mer om en själv än om författaren. Det är helt okej. Svenska Akademien är för det första ett helt gäng personer, har för det andra en rätt avancerad nomineringsapparat som skall uppmärksamma dem på värdefulla författarskap och har för det tredje historiskt likväl haft ett ganska tungt fokus på de kultursfärer som ligger oss närmast.

Medelsvensson är inte så vansinnigt mycket bättre rustad att kommentera litteraturpriset än kemipriset.

SVT har klippt bort ordet negerkung ur Pippi Långstrump-filmatiseringarna. Upprördhet har uppstått.

Tystnad har visserligen ett begränsat intresse av att diskutera film, men efter samtalet är så starkt kopplat till den litterära förlagan finns det ändå anledning att säga ett par ord om saken. Jag har inte särskilt svårt att förstå vissa av reaktionerna. Kulturen behöver inte vara bekväm, den behöver inte vara snäll, den behöver inte vara alla till lags, vi bör inte sudda ut vår historia. Likväl.

Ordet neger betyder inte samma sak nu som det gjorde 1945. Det har gått från att vara en beskrivning av människor med ett visst utseende till att i sig laddas med negativa konnotationer. Inte så att människor var mer fördomsfria förr, men att använda den specifika termen signalerade ingenting särskilt. Det gör det i dag. Det är ett ord som har försvunnit i det städade offentliga samtalet, som oftare används som invektiv än någonting annat och som får människor att med god anledning ta illa upp.

Det här händer förstås mest hela tiden. Ord förändras, värderingar förändras, skriften består. Det är värt att minnas att det litteraturens fasta form är en förhållandevis ny och lite udda företeelse i hur människor behandlar berättelser. Vi brukar förändra, redigera, putsa på de berättelser vi tar med oss. Folksagor har alltid muterat. Många av Shakespeares pjäser är helt enkelt omarbetningar av andras dramatik. Samtidigt som världen har förändrats har goda berättelser förändrats med den, för att fortsätta vara relevanta för nya generationer. Det är inte direkt någonting som uppstått med den moderna personen.

Visst bör vi inte blunda för historien, radera ut allt det som inte är modernt och fint. Vi bör kunna uppskatta kultur även när tiden har sprungit ifrån den, medvetna om på vilka sätt den har gjort så. Men Pippi Långstrump är kultur för barn. Barn har inte det perspektivet. Barn upplever kultur här och nu, inte i dess historiska kontext.

Allt det här var Astrid Lindgren förstås medveten om, när hon redan 1970 konstaterade att om hon hade skrivit boken då hade Efraim Långstrump inte varit negerkung. Jag har svårt att tro att hon själv skulle ha varit särskilt upprörd.

I sociala medier fick jag en kommentar som lite misslynt påpekade diskrepansen mellan min tolkning av det mem som ligger bakom föregående inlägg (”betytt mycket för mig”, som det lät för ett par dagar sedan) och den formulering som det hade när det började vandra runt i augusti (”stayed with me”).

Själv minns jag, om vi skall tala prosa, oftare passager än hela romaner. Noveller kan någon gång stanna hos mig i dess helhet, som Jennifer Pellands underbara och obehagliga ”Captive Girl” eller Alice Sheldons ”Love is the Plan the Plan is Death” (publicerad under pseudonymen James Tiptree, jr.), men även här är det ofta en scen som stannar, som diskussionen runt middagsbordet i Kazuo Ishiguros ”A Family Supper”. En gemensam nämnare för de romansnuttar jag alltid bär med mig är att de så ofta handlar om plats. Inledningarna till Arne Sands Trollkarlens lärling och Mervyn Peaks Titus Groan, där Sand beskriver återuppbyggnaden av Augsbach och Peake beskriver de människor som lever i det väldiga slottet Gormenghasts skugga. Det är scenen i Joseph Conrads Heart of Darkness där ett franskt skepp bombarderar en till synes obebodd kust. Det är havet i Sara Stridsbergs Happy Sally. Det är vägen som en gång var en flod och därför alltid är hungrig i Ben Okris The Famished Road, så väl fångad redan i de första korta meningarna. Det är fyrtornet och stranden i Tove Janssons Pappan och havet.

Kanske är det påtagligheten, det uppenbart fysiska, som gör dem så enkla att ta på och minnas. Kanske är det deras funktion, hur omgivningen ofta får sätta känsla snarare än bara vara geografin omkring och det är detta svårgreppbara och rent omöjliga begrepp som definierar riktigt läsvärd litteratur.

Kanske är det bara jag.

De senaste veckorna har det vandrat runt en uppmaning på Facebook: lista tio böcker som har betytt mycket för dig, tagga ett gäng andra personer och få dem att göra samma sak. En ytlig lista, naturligtvis, men som kedjebrev betraktat är det djupt sympatiskt. Alla ursäkter till att kort fundera över vilka verk som verkligen har betytt någonting i ens liv är bra ursäkter. Tanken är inte att man skall se djupt in i sitt jag, utan bara snabbt lista tio betydelsefulla böcker utan någon särskild ordning. Likväl känns det orimligt. Tio är för få, och för många. Visst finns det sådant som har betytt mycket för mig: Arne Sand Trollkarlens lärling, Harry Martinsons Vägen till Klockrike, Willy Kyrklunds Om godheten, Jorge Luis Borges Fiktioner, Sara Stridsbergs Happy Sally och Darling River, Erik Anderssons Den larmande hopens dal, Frans Kafkas och Wolfgang Borcherts noveller, Tove Janssons Det osynliga barnet och Pappan och havet, Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö och så många fler. De är fantastiska. På en lista över sådant som varit viktigt i livet bleknar de lite vid sidan av den skönlitteratur som har format mig som läsare.

Som David Eddings Sagan om Belgarion. De böcker som fick mig att inte bara läsa utan verkligen läsa. Jag plockade ned dem, läste dem, och var en annan människa när jag var klar. Jag hade tagit mig igenom ett par tusen sidor prosa som inte alls var anpassad för mig. Jag tolkade det här som att alla murar var rivna, och påbörjade en osystematisk genomgång av nästan varenda bok mina föräldrar ägde. De finare poängerna i romaner som Brott och straff passerade helt över mitt huvud, boken mer vald för att den hade ett så färgglatt omslag än någonting annat. Men jag läste den och allt annat jag kom över. Det är Eddings förtjänst, mer än någon annan författares.

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.

Eller Robert Jordan, som några år senare i min frustration över att ha hunnit ikapp översättningen (som då inte hade kommit särskilt långt) av Sagan om Drakens återkomst för första gången tvingade mig att nöjesläsa på ett språk som inte var mitt modersmål och varför inte börja med niohundra sidor på en gång.

Eller Stig Dagerman, som med ”Att döda ett barn” på några minuter lyckades förändra hela min litteratursyn när jag var fjorton år och fick den satt framför mig på högstadiet. Jag påbörjade läsningen som en utpräglad romanläsare, som de flesta andra människor nu för tiden, och avslutade den som någon som älskade noveller. Aldrig har så kort tid spelat så stor roll för den människa jag är.

Eller Neil Gaimans Neverwhere, som i yngre tonåren fick mig att börja omförhandla mitt kvalitetsbegrepp i en process som började med att jag förälskade mig i boken och slutade med att förhandlingarna pågått tillräckligt länge för att jag inte längre skulle vara så värst imponerad av Gaiman som författare. Det förminskar inte hans betydelse. Och nog kan jag fortfarande gott uppskatta ett antal av hans verk.

Jag som läsare är förstås huvudsakligen en produkt av de tusentals verk jag har tagit till mig. Droppen urholkar stenen. Men bara några få verk har haft en sådan omedelbar effekt att man kan peka på dem och säga att, jo, där, där hände någonting. Och de är värda att minnas.

Om mitt förhållande till David Eddings
Om mitt förhållande till Robert Jordan