Kategori: Babbel (Sida 2 av 32)

I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.

Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.

Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.

Det skulle göra staten gott.

Det kan vara litteraturhistoriskt knepigt att försöka bedöma hur många som har läst en bok. Flera hundra år efter den moderna europeiska tryckkonsten blivit norm för att producera böcker kunde de pengar man fick lägga för en roman mätta en familj i ett par veckor. Vi kanske vet hur många exemplar som trycktes, men hur många läste den? Tio gånger fler?

Precis som i dag: Vi kanske vet hur många exemplar som har sålts, men hur många läste den istället för att ställa den i bokhyllan med ambitionen att ta sig an den någon gång i en framtid som aldrig blev? En tredjedel?

Låt oss tala om en riktigt dålig och ganska älskad bok.

I slutet av 2002 lanserades en webbplats – ett community – som hette Catahya. Den hade fokus på fantasy i olika former, vilket med tiden kom att utvidgas till fantasy, science fiction och skräck men ärligt talat mest fantasy och de där olika formerna var huvudsakligen litteratur. 2003 bildade vi en förening eftersom grundarna hade fått för sig att man då kunde håva in pengar från Sverok. På så sätt kom de snart att förlora kontrollen över sin skapelse samtidigt som den svenska staten investerade tiotusentals kronor i att utbilda en kader tonåringar i organisationsutveckling och demokratiskt styre, men det är en annan historia. Från 2003 och några år framåt var – innan sociala medier dödade forum- och communitykulturen – var Catahya den dominerande svenska webbplatsen för fantasylitteratur, och förmodligen för angränsande genrer också.

Själv var jag skribent, moderator, ett tag ansvarig för forumsverksamheten, språkgranskare, drog igång ett novellpris som levde några år, ordförande för föreningen 2004–2005 och i styrelsen någon annan vända senare, och en lång rad andra saker. Vi var unga, vi var duktiga, vi var drivna och vi hade hur mycket tid som helst. Men även om folk nu femton år senare är publicerade, disputerade, anställda, allmänt kompetenta eller vart livet än har fört dem så, tja, kunde vi inte så mycket om hur man gjorde saker. Det blir så när man inte har någon erfarenhet. Detta hindrade oss inte från att få för oss att vi skulle ge ut en novellantologi.

(Slår man upp första sidan och läser kallar Drömskärvor sig själv en novellsamling, vilket är det ord som används om en samling noveller med en eller ett par författare. Det är svårt med terminologin ibland.)

Så vi tillsatte en redaktionsgrupp, gick ut med att det gick att skicka in noveller och gjorde ett urval. Det sistnämnda märks inte nödvändigtvis så i efterhand. Några av författarna var ett par år äldre, och lite mer slipade, men det fanns inte så hemskt mycket till redaktionell process och de flesta av oss, ja, unga. Jag var sjutton när vi publicerade boken, femton respektive sexton när jag skrev novellerna vi bidrog med. Jag var inte yngst.

Boken är uselt korrekturläst – jag minns inte om vi ens hade mycket till korrekturläsningsprocess över huvud taget, men om vi hade det visste vi inte hur man gjorde – vilket inte ens är en av dess mer anmärkningsvärda brister. Eftersom vi inte hade några pengar lånade vi – själv var jag inte med, jag bodde i Vänersborg – skärmaskinen på Sverok Stockholms kansli. Vi hade gjort någon form av förberedelse, men inte så mycket att vi lyckades undvika att trycka mörkbrun text på svart bakgrund.

Det går att läsa i rätt ljus. I allt annat ljus blir det svårare.

Den har inget ISBN-nummer. Jag är tämligen övertygad om att varken Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar. Det borde vi förmodligen försöka åtgärda. Sidorna är lite skeva ibland, precis tillräckligt mycket för att man skall höja på ögonbrynen eftersom det är sådant som inte händer i böcker som inte limmats ihop av glada tonåringar som utan erfarenhet av trycksaksproduktion fått tillgång till en skrivare och skärmaskin. När jag nyligen sov över hos en gammal vän som var med när det begav sig konstaterade hon att dess främsta värde förmodligen ligger i hur glada alla gamla catahyaner ser ut när man plockar fram den, för att det är roligt att det finns så dålig litteratur i världen och att vi är medskyldiga.

Den har sina dalar och sina toppar – men om topparna är Kinnekulle är dalarna djuphavsgravar. Men vi var unga, entusiastiska och hade åstadkommit litteratur. Den fick se ut som den ville. Så vi fortsatte. Nästa antologi var ett ganska stort steg framåt i produktionskvalitet. Det är fortfarande inte så att du kan köpa ett exemplar, eftersom vi nu för tiden inte har hjärta att ta betalt för den, men det går än så länge att skaffa sig den mot att du står för portokostnaden. Jag har ett par noveller i den också. De är inte plågsamt dåligt skrivna, bara fullständigt meningslösa små bagateller.

Vissa av oss har skrivit annorstädes. Maria Nygård och jag i en rad svenska tidskrifter och antologier genom åren. Andra Grave-Müller och Anna Högberg är böcker publicerade på små svenska specialförlag för science fiction-, skräck- och fantasylitteratur. Christina Brönnestam var redan då publicerad av Natur och Kultur. Men någon fantastisk bok är det inte. Däremot blev den bra mycket finare. Och lite bättre. Kanske är det därför den är mindre ihågkommen. Inte lika bra som de senare, men inte heller lika kärleksfullt usel som Drömskärvor. Så vi fortsatte. Catahya håller slutligen på att lägga ned all verksamhet, efter att huvudsakligen ha varit ett museum i åratal, men några av de här går fortfarande att köpa i nätbokhandeln om man vill, som ett minne av en del av Fantasysverige som hade sin tid. En del av novellerna i de senare antologierna är genuint bra.

Det är bland annat härifrån flera av oss som driver Vendels förlag kommer. Maria Nygård, Fredric Bauer och jag var inblandade mycket tidigt, Daniel Albertsson lite senare. Hela essäredaktionen har sin gamla hemvist på Catahya. Drömskärvor – med mörkbrunt tryck på svart omslag – var det första vi var inblandade i. Och jag inte låta bli att känna en ganska öm kärlek för den, inte bara för att vi kom att bli bättre med åren utan för att det är fint när folk som inte har någon aning om vad de gör och ganska små resurser kan få driva sådana här projekt.

I ett utslag av nostalgi rotade jag fram en av novellerna från Drömskärvor och lade upp den på nätet igen, om någon skulle roas: ”Staden som en gång var”. Man hade en annan uppfattning om stilistik och estetik när man var sexton, det skall villigt erkännas.

Little boys in black overalls whose hands, sticky with play, are like the newly furled leaves on the horse-chestnuts ride round and round on wooden horses till their heads turn.

Pigeons perch on statues
And are turned to stone.

ellerströms har gett ut Hope Mirrlees Paris: A Poem, hennes mest betydande diktverk och om än i det mesta lästa – det är rimligtvis Lud-in-the-Mist – så kanske hennes litteraturhistoriskt mest betydelsefulla text. Ylva Gislén har försett Paris. Ett poem med sina egna anteckningar, som hjälp att tränga in i verket. Det kan behövas. Det är inte så mycket en geografisk skildring som en psykologisk, med referenser till allt möjligt som så nittioåtta år senare riskerar gå den nutida läsaren förbi och egentligen säkert även Mirrlees samtida för den delen.

Det är nog ett bättre Paris så.

Paris is a home-sick peasant,
He carries a thousand villages in his heart.

Mirrlees har en känsla för plats man inte kan greppa. Man ser det i Paris: A Poem, man ser det i Lud-in-the-Mist. Att man inte riktigt förstår vare sig hennes Paris eller ännu mer fiktiva Lud-in-the-Mist. Att det kanske inte är viktigt. Att hon alltid serverar det som är viktigt istället.

Läser Siri Johanssons dagboksanteckningar, Ensamheten värst. Anteckningar ur vardagen. Väder, mat, kanske om någon kommit på besök, en kort bön. Väntar på att sidorna skall sammanfalla till en helhet som är större än delarna. Att kommentarerna skall leda till en förhöjd verklighet. Det händer inte.

På något sätt kommer jag att tänka på Martina Lowdens Allt. Allt var fin i sina beståndsdelar. Fascinerande de första sidorna. Tjugo, femtio, sjutto, innan ledan satte in. Repetetionen blev repetetiv. Ensamheten värst kommer aldrig dit från första början. Den har sin charm, förstås. Men det är inte nog. Blir för mycket hare krishna över det.

Lärdomen som så ofta: läs aldrig nya böcker.

I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”

Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)

Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

I oktober 2012 instiftade vi på Tystnad (i samarbete med Tony Elgenstierna) Vittfarnepriset, som mer eller mindre årligen har gått till författaren till en god och läsvärd sf-kongressrapport. Juryn, bestående av redaktionen för Tystnad, har nu läst, våndats, petat sig i naveln ett par månader, läst igen, våndats, funderat, diskuterat och beslutat sig för en värdig vinnare.

En bra kongressrapport är läsvärd såväl för medlemmarna på kongressen som för den som inte kunde närvara, både ett sätt att minnas och att ge en känsla av hur det var att vara där. Det är en egen genre, där en lyckad rapport inte så mycket i detalj återberättar som låter läsaren ta del av kongressen.

Vi har således valt att tilldela Vittfarnepriset för 2014 och 2015 till Arina Pingol.

Det har skrivits andra läsvärda texter om Confuse (2015 års Swecon), Steampunkfestivalen (2014 års Swecon) och Confetti (sf-kongress i Göteborg 2014) Utöver Arina Pingols kongressrapport vill vi särskilt uppmärksamma Tomas Cronholm, som tydligt förmår berätta vad som händer i kongressens program, och Anna Vintersvärd, som personligt skildrat kongressen ur sitt perspektiv. Juryn har också uppskattat flera ambitiösa kongressrapporter skrivna på engelska, som dock ligger utanför vad Vittfarnepriset belönar.

Arina Pingol
Tomas Cronholm
Anna Vintersvärd

Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk.

Detta är sista året som Vittfarnepriset delas ut. Tidigare pristagare är Nahal Ghanbari och Olov Livendahl.

Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.

Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, delar ut Vittfarnepriset, som skall uppmuntra till välskrivna kongressrapporter från svenska sf-kongresser. Av administrativa skäl delades inte någon sådan ut på årets Swecon. Det betyder inte att kongressrapporterna är bortglömda: kongressrapporter från 2014 kommer, tillsammans med de som har tillkommit i år, att tas i beaktande när juryn sätter sig ned för att titta på dem 1 oktober.

Det lär bli sista Vittfarnepriset, om inte annat så för att medlen från Alvarfonden som finansierat priset sedan är slut.