Läsningen, skrev Horace Engdahl, är heraklitisk. Man stiger aldrig ned i samma bok två gånger. Delvis eftersom man alltid kommer att upptäcka nya saker i ett verk – men delvis också eftersom man aldrig kommer att vara samma person som förra gången man läste boken. Läsaren är litteraturens resonanslåda, formad inte minst av tidigare läsupplevelser; hur böcker påverkar oss beror på hur vi uppfattar dem i förhållande till allting annat vi har läst.

Det var en av de saker jag uppskattade så mycket med Joe Abercrombies debuttrilogi The First Law (Den första lagen): den dialog den förde med fantasylitteraturen som tradition. En genre är på sätt och vis ett samtal som utspelar sig över årtionden, en ständig kamp för att förfina, förbättra, förnya. Att förhålla sig till vad man redan uppskattar samtidigt som man försöker tillföra det någonting nytt. Ja, inte bara en genre, förstås – det gäller för alla konstformer i stort. Men genren, i den betydelse vi använder ordet här, är mer överblickbar. Enklare att följa. Mindre brus, även om det för all del fortfarande är som att sitta på en pub med för hög musik, för många människor, för dålig akustik och försöka följa ett samtal på ett språk man bara halvt behärskar: man kommer oundvikligen att missa saker.

Det samtalet kan vara roande i sin egen rätt. Särskilt när det sker i formen av en underhållande bok.

Jag läste nyligen Joe Abercrombies Best Served Cold, sisådär fyra år efter att jag läste The First Law. Det var inte en dålig bok. Den saknade bara det där extra som gjorde att jag tyckte så mycket om Abercrombies debuttrilogi. På Catahya försöker jag berätta varför (och på Vetsaga skrev jag en gång i tiden mer om vad det egentligen är Abercrombie gör, för dem som har läst serien, eller inte bryr sig om spoilers).