Den arktiska världen är en bra plats för skräck, tänkte jag när jag såg vampyrskräckisen 30 Days of Night. Den är bäst i början, när det långa mörkret närmar sig och det lilla samhället i Alaska blir helt isolerat från omvärlden. Den där känslan av utsatthet var klart läskigare än några fåniga vampyrer.
Michelle Paver, som är mest känd för stenåldersfantasyn i Vargbröder-böckerna, har också placerat sin nya spökhistoria i den mörka och kalla tystnaden. Evig natt (Dark Matter) följer Jack, en medlem i en arktisk forskningsexpedition som råkar bosätta sig i en vik som är hemsökt. I Gruhuken, inte långt från Spetsbergen, väntar något annat än väderobservationer, övergivna gruvor och snö.
Evig natt biter inte till en början. Den puttrar på om expeditionens rutiner, om hur dess medlemmar beundrar naturen och går varandra på nerverna. Antydningarna om kommande läskigheter är på sin höjd lite mysrysiga. Jag uppskattar den sparsmakat skickligt skildrade dynamiken mellan Jack, Gus och Algie, och blir såklart förtjust i landskapet, men är inte nöjd. Blir det inte mer snart?
Men sedan, när de två andra expeditionsmedlemmarna måste ge sig av på grund av sjukdom och Jack stannar ensam kvar i den lilla stugan mitt ute i den eviga natten. Sedan. Åh, rädslan sitter som en istapp i ryggraden. Det är inte spökerierna som skrämmer mig, även om de har en nog så obehaglig bakgrundhistoria, utan hur bra Paver gestaltar Jacks reaktioner på att vara ensam i ett landskap som är tomt, mörkt och tyst, där allt som hörs är ens egna andetag och knarret av ens fotsteg i snön verkar eka bakom en. Hur tiden flyter ihop när det inte finns något dagsljus och hur han ömsom pratar med sig själv, ömsom försöker att föra så lite oväsen som möjligt för att inte höras – av vadå? Jag kan inte låta bli att försöka föreställa mig hur jag själv skulle reagera, hur rädd jag skulle vara, hur jag – precis som Jack – skulle se en gestalt där den bara är en stolpe och skulle avsky stunden då man går in i sin mörka stuga med den öppna natten bakom ryggen, hur knasig man måste bli av bristen på mänsklig kontakt och hur stor betydelse små detaljer får. Skyddslösheten. Och alla som ibland är irrationellt mörkrädda kan nog känna igen sig i stycken som det här:
Klockan är åtta på kvällen när jag skriver det här. Jag sitter vid bordet med en whisky och tre klart lysande lampor. Om någon stod på trädäcket och tittade in skulle jag synas klart och tydligt. Men det finns förstås ingen som tittar in. Jag tycker ändå inte om känslan. Och jag tycker inte om att se de där svarta fönsterrutorna när jag tittar upp. Jag önskar att jag kunde täcka för dem och hindra natten från att kika in.
Jag känner väl till den känslan, eller åtminstone det hyfsat tätbefolkade samhällets lightversion av den, och hon beskriver på den pricken, så att jag känner den göra ryggmusklerna stela. Evig natt är en elegant och riktigt kuslig roman kommer att sitta kvar i kroppen ett bra tag.
Några andra som också har läst den: Bokmalen, Bokpärlan, Drömmarnas berg, Olika sidor, Dark Places
Oh ja, visst är den tjusig? Hoppas att det blir fler liknande berättelser från Michelle Paver, för den här var exemplariskt lågintensiv, stämningsfull och ruggig. Påminde en hel del om M.R. James klassiska spökhistorier, och Susan Hills mer nutida fast lika old school-betonade dito. Du har läst henne va? :)
Yes, Susan Hill har jag läst (och gillat). Jag blev nyfiken på att läsa mer av Michelle Paver nu. Tidigare har jag bara förknippat henne med Vargbröder. Dem har jag visserligen också tänkt läsa någon gång, eftersom de är så himla populära – vill ju ha lite koll på vad det är ungarna på bibblan är så till sig över. :)