Om jag fortfarande hade sysselsatt mig med veckans novell hade ”De andras kalas” av Liliana Heker i senaste numret av Karavan varit om än inte självskriven så åtminstone en god kandidat, en utsökt berättad liten text om klassgränser och barnets önskan att passa in. Fin och lite, lite hjärtskärande.

Det finns inte så värst många novelltidskrifter på svenska. Egentligen kan man väl inte beskriva Karavan som en sådan heller: för många intervjuer, dikter, essäer, artiklar, romanutdrag. I många fall lyckas den åtminstone fylla sina nummer med litteratur snarare än författare, som så många andra tidskrifter lätt gör, vilket är tråkigt eftersom de författare som är mer intressanta än sin produktion sällan är särskilt bra på att skriva. Men främst är det en tidskrift som faktiskt översätter texter från stora kulturspråk vi sällan ser särskilt mycket av i Sverige. Arabiska, kinesiska, spanska. Som försöker berätta om hur den litterära världen ser ut i Asien, Afrika och Sydamerika. Som sätter fokus på det som ligger bortom språkbarriärerna för många, ofta inklusive de stora förlagen.

Det är bra. Läs den.