Härmar Johans inledning här: Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr. Jag ska inte läsa Nevada Barr.

Jag kommer att bli frestad nästa gång ytterligare en thriller om den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon dimper ner på jobbet, men jag ska inte läsa den.

Jag skrev ju om hennes Vargavinter tidigare i våras, och har sedan dess läst två böcker till. Min läsning av Stum rädsla följde väldigt mycket samma mönster som Vargavinter: Jag gillade naturskildringarna och Annas ensamma vandringar i nationalparkerna och tyckte att den var en snyggt uppbyggd thriller som var svår att lägga ifrån sig eftersom den var så himla spännande. Jag störde mig på vissa saker i översättningen och på korrekturfelen. Jag blev också allt mer arg ju mer av mysteriet som nystades upp, eftersom jag egentligen inte borde läsa om mänskliga vidrigheter i nutid. Övernaturliga monster, halshuggningar för 500 år sedan – fine. Drogade våldtäktsoffer, hjärntvättade unga flickor – jag orkar inte.

Jag läste också Pumaspår, som är den första boken i Anna Pigeon-serien. Den var inte lika obehaglig som de andra – ”vanliga” mord utan extra creep-faktor, om ni fattar hur jag menar – men tyvärr inte heller lika spännande, utan ganska trögstartad. Barr har blivit betydligt bättre på att bygga upp spänningen sedan hon skrev den, men det innebär inte att jag borde läsa mer.