Förra veckans bokfemma handlade om pjäser, vilket inte direkt är något tema för mig. Jag har i stort sett bara läst dramatik i form av kurslitteratur. I höstas på kreativt skrivande fick vi läsa manuset till Blottare och parasiter och sedan se generalrepetitionen och även om jag inte gillade pjäsen så var det intressant.

***

Det är ögonen som fångar mig. På scen i halvdunklet står djur och stirrar på publiken med sina lysdioder till ögon. Det är ett dött landskap och djurens likgiltiga blickar förmedlar en känsla av stillastående; så här är det och så kommer det att förbli. Ingen kommer loss, egentligen.

Lucas Svenssons Blottare och parasiter utspelar sig på den skånska landsbygden, mitt ute i ingenstans. Modern ligger död i svinstian, bröderna irrar och i fälten ligger systern och skrevar med benen. Syskonen kallar varandra ”bror” och ”syster” och spänningen mellan dem talar om en uppväxt som knappast kan kallas ljus och om känslor som inte borde finnas där.

Men medan dolda budskap letar sig ut över publiken är skådespelarprestationerna är något ojämna. Torkel Petterson är starkt närvarande som den äldre brodern, likaså Malin Ek som modern som även i livet efter detta släpar matkassar och förbannar att man inte får några cigaretter när man är död. Lillasystern: I Hulda Lind Jóhannsdóttirs form går en vuxen kvinnas kropp går omkring på scenen, håller långa, invecklade monologer med ett barns röst och med en sexualitet varken hon eller någon av de andra figurerna kan hantera. Jag tycker att det är obehagligt varje gång hon talar, men om det är ett ”bra” eller dåligt obehag vet jag inte. Kanske är det för att jag har manuset i huvudet som jag är så kluven – när jag läste det föreställde jag mig inte denna småflicksröst. Hon lämnar mig förvirrad och är den jag kommer minnas längst. Lillebror är desto blekare. När han sedan visar stor aggressivitet verkar det helt fel, inget i den tidigare gestaltningen av honom gör våldet särskilt trovärdigt.

Blottare och parasiter utstrålar mer än något annat instängdhet. Så klaustrofobisk är den att jag istället för att imponeras av hur väl känslan går fram vrider mig på min plats och bara vill gå därifrån. Ut, ge mig luft. Jag kvävs av alla orden. De är för många och tar för lång tid.

Blottare och parasiter väcker många frågor, både om människor och om pjäsens egna komplexa text, vilken jag förmodligen skulle ha funderat ännu mer på om det inte fanns en annan fråga som överskuggar alla andra: varför spelas den här pjäsen på Dramatens stora scen?

***

Sedan fick vi jämföra våra egna recensioner med de i pressen. Jag tyckte att det var intressant att även kritikern i SvD tyckte att pjäsen borde ha spelats på en annan scen. Jag vet inget om teater. Ändå fick jag känslan av fel, av att den inte hörde hemma där. Blottare och parasiter spelades på fel plats, den skulle ha kommit bättre till sin rätt någon annan stans. Kanske är det ett orättvist sätt att resonera och det säger nog mindre om pjäsen än om våra förutfattade meningar om vilken sorts kultur som passar på vilken plats.