Tystnad

Läsning pågår

Carrie och det fula

carrie.jpg Under skräck- och fantasyveckan på poplittkursen läste vi Carrie av Stephen King. Berättelsen om den utstötta tjejen med övernaturliga krafter som tar en våldsam hämnd var Kings första roman och även om jag inte har läst jättemycket av King så märker jag att han har blivit bättre på mycket sedan dess. Men det är en helt ok bok.Det som gjorde allra starkast intryck på mig var skildringen av obehaget och motviljan som människor kan känna inför en utsatt person. Och nu menar jag inte de som exempelvis mobbar öppet, utan jag menar de andra. De som inte gör något mot den utsatta, de som kanske tänker att det som händer är fel och att de egentligen vill hjälpa, men ändå känner något väldigt obekvämt inför henne eller honom. Som om utsattheten skulle smitta, eller som om att visa svaghet inför andra är så äckligt att man inte vill råka få det på sig. Det undvikandet skildrar King så bra att det kryper lite i mig när jag läser, för det är ju en känsla man inte gärna vill kännas vid hos sig själv för att den är så ful.(Notera exempelvis hur jag skriver ”man” istället ”jag”.)

3 kommentarer

  1. Intressant.Och förresten känns det som om just Stephen King har fått ett grymt uppsving de senaste åren? Jag har inte läst något av honom på många många år..

  2. Maria

    22 april 2009 at 11:41

    Mm, King räknas väl som en ”riktig” författare numera, och inte som en sån där som ”bara” skriver skräck. ;)

  3. Jag undrar om det var i samband med att han blev ”riktig” författare som han blev så tråkig.Annars är han väldigt bra på just sådana där skildringar. Att beskriva känslor på ett sätt som gör att man nästan känner dem själv. Jag upplevde det till exempel i Köplust när han beskriver reumatism.

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑