Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och hur hon omyndigförklarades i debatten som följde publiceringen av boken. Lite kort skrev jag också om att jag tyckte att boken var rätt trist och jag trodde att jag skulle gilla hennes första roman Pompeji mer. Jag hade rätt.Pompeji utspelar sig strax innan staden läggs i ruiner av ett vulkanutbrott. Man får följa några olika människor som lever i staden och deras problem. Och det låter ju som upplägget för en helt normal roman, men Pompeji är knäppare än det mesta jag har läst förut. Lundgren blandar nutid och dåtid, historiska fakta och galna skrönor och resultatet blir helkonstigt och väldigt roligt. Romanfigurerna är otroligt fula i munnen, gudar vandrar på gatorna, någon blir förvandlad till hund och även vulkanen Vesuvius får tillfälle att snacka lite. Bland annat konverserar den med en tiger som har rymt från gladiatorspelen.
Tigern gjorde expeditioner på Vesuvius, och en vacker dag hade den tagit sig ända upp till toppen. Den gick ner i kratern. Ojrå. Det här var verkligen något för tigrar!För den förstod att det var en vurkan.Före en jordbävning blir alla hundar oroliga. Långt innan människan har hunnit märka något ylar hundarna och rusar runt i panik: men tigern kände kittlingar i tassarna och njöt, för det tyckte den om. Den blev inte rädd.- En Vurkan det är.- En Tiger det är.Jo. Vesuvius kände tigerns närvaro i kratern, precis som tigern kände magman.När de konstaterat varandras närvaro och likaledes konstaterat en tigro-vulkanisk aktivitet, en typ av djur-vulkankemi med reaktioner, inte direkt erotiska men besläktat med det, så började de prata.(Vulkaner och tigrar kan visst prata, det är bara idioter som tror att dom inte kan det, riktigt förstockade människor som borde stoppa upp huvudet där bak, och om ni vill tillhöra dem så varsågoda, kanske ni borde gå till en psyk-doktor i alla fall.)[…]Tigerns bekännelse följdes av en lång tystnad av Vesuven.Versuven tänkte på Spartacus. Vesuven tänkte på alla fina människor som den skulle döda. Vesuven sa slutligen:- Jag är en statovulkan. Jag är mycket komplex. Gå i frid.
Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas. Och samtidigt finns det såklart mycket kontroll bakom den till synes flummiga texten, bland annat i form av kunskap. Mycket i Pompeji är baserat på klotter och annat som har hittats i staden.Jag ska inte påstå att allt funkar. Ibland blev det lite mycket. Men jag hade en mycket rolig lässtund.(Förresten, så här fult är pocketomslaget. Örk. Önskar att jag hade den inbundna istället.)
Jag håller med om att den inbundna har ett vackrare omslag, men eftersom jag är galet förtjust i grönt tycker jag ändå mycket om pocketomslaget…Boken är jag dock väldigt kluven till. Jag ser att det är rätt bra, men jag tyckte inte särskilt mycket om den när jag läste den (jag har heller aldrig varit särskilt intresserad av Romartiden). Din beskrivning är dock väldigt bra, och får mig att tänka att Lundgren på många sätt nog verkligen lyckades fånga hur stämningen i Pompeii kan tänkas ha varit. Högt och lågt, allvar och galenskap. Det är ganska intressant, faktiskt.
Den är jättebra! Kul att läsa vad du skriver, det är så mycket jag glömt. Jag lånade den på bibblan och har sedan köpt pocketen flera år senare. Den är helt okej utseendemässigt men saknar ju ordlistan! I den inbundna fanns alla runda ord på latin översatta, det var så fint. Eller… ja, kul då…
Vixxtoria – ”Jag ser att det är rätt bra, men jag tyckte inte särskilt mycket om den när jag läste den”Ja, visst är det så ibland? Att man kan _se_ bra kvaliteter i en bok, men ändå inte engageras av dem. Typ det här är en bra bok, men den är inte för mig.
Det var några år sedan jag läste den, men jag minns att jag gillade den, tyckte den hade en skön stil. Problemet med romaner som utspelar sig under någon historisk era är ju ofta att om man kan lite mer om eran ifråga, så hittar man så gott som alltid sakfel att störa sig på (jag läste anitkens kultur och samhällsliv på universitetet i samma veva). Men Lundgren kringgår liksom hela den biten genom att göra ”Pompeji” till just en skröna.