I början av året debuterade Andrea Lundgren med romanen I tunga vintrars mage. Den handlar om Riga, vars mamma försvinner när han är fyra år. Sedan dess är han alltid rädd för att bli lämnad.

”Så träffar han den rödhåriga Charlie på en konstkurs och det förändrar allt”, påstår baksidestexten. Nja. Jag håller inte med. Visst blir Rigas liv annorlunda, då den spontana Charlie börjar släpa omkring honom och målar taket blått när de har flyttat ihop, men han förändras egentligen inte. När hon försvinner är han åter en passiv och rädd liten hög i soffan. Den som står för den verkliga förändringen är Rigas barndomskompis Daniel, som när han oväntat dyker in i Rigas liv i igen långsamt börjar dra loss honom ur apatin.

Jag tycker om I tunga vintrars mage. Jag tycker om språket – ”Daniel ler mot mig som ett lejon. Det är lysdjur i hans ögon.” – och hur Lundgren lyckas skriva om en rätt frustrerande person så att jag bryr mig om honom och vill honom väl.

Däremot har jag svårt för Charlie. Hon påminner mig om en Manic Pixie Dream Girl, de vackra och knäppa och lagom arty tjejerna på film som får de unga emo-männen på film att utvecklas genom att ta dem i handen och skutta utanför ramarna. Vackra, instabila och konstnärliga Charlie har inte den funktionen, men i övrigt hon känns hon lika lite som en riktig människa som vilken Pixie som helst och lika flyktig, för att de enda sidor av henne man får se är de som den förälskade unge mannen uppfattar.

Kanske är det därför bitarna med Charlie inte griper mig lika mycket som barndomsskildringarna, som är väldigt starka. Alla personer i boken skildras som Riga ser dem, men pappan och farföräldrarna och de andra känns ändå som att de är mycket mer. De har en historia, de är mer än Riga ser och vet. Charlie, hur utlevande och impulsiv hon än är, börjar och slutar i Rigas blick.

Men allt som allt är det en fin debut. Det ska bli intressant att se vad som kommer från Lundgren senare.