”Jag trodde ofta att jag skulle dö där på fjället. Att vintern skulle ta mig, att kölden och blåsten och fukten skulle göra slut på mig, men det var som om min kropp var för grov, för stark. Kölden ville aldrig riktigt bita på mig.
Jag var som odödlig.”
När Stina föddes var det nära att hennes mor dog. Ingen hade sett ett så stort spädbarn och hon fortsatte att växa mer än alla andra. Trots att hon inte trivdes med andra människor reste hon, som vuxen, runt i Europa för att visas upp inför en gapande publik av impressarion Wolfgang Wolfenstein. När hon kom hem igen till norra Sverige var hon tyst och levde sina sista ord utan att säga något. Stor, stark och ensam – men inte odödlig.
Rekviem för en vanskapt börjar när Stor-Stina är döende. Döden berättar för läsaren att det snart är dags. ”Fåglarna närvarande, som ett tecken.” En stor del av sitt liv har Stina blivit tittad på, men inte ens när hennes liv är slut får hon vara ifred. Döden håller henne kvar, talar med henne. De turas om att berätta om hennes liv, medan hennes kropp ligger i ett skjul i väntan på begravning, medan en vetenskapsman från Stockholm kommer för att gräva upp hennes kropp, medan hennes kropp obduceras. Insprängt i berättelsen om Stor-Stina skildras andra obduktioner, andra kroppar, lärda män som rotar i sammanväxta tvillingar eller pyttesmå flickor.
Rekviem för en vanskapt är journalisten Mattias Hagbergs första roman och bygger på Christina Katarina Larsdotter, Stor-Stina kallad, som levde under första halvan av 1800-talet. Den är en saklig och melankolisk liten pärla där döden ser på när olika sätt att se på världen och livet nöter mot varandra: samiska myter och kristendom, tro och vetenskap. Men främst är det den ständigt skiftande linjen mellan det normala och det abnorma, och 1800-talets stora intresse för det senare, som ligger blottad på bordet. De människor som visas upp i Wolfgangs freakshow framställs som mer annorlunda än de är – Stina uppmanas exempelvis att inte tala – antagligen för att göra glappet mellan dem och den betalande publiken ännu större, och vetenskapsmännen med sina böcker och verktyg söker efter sanningen om människan i annorlunda individers kroppar, och blir besvikna när de inte hittar något revolutionerande.
Ingen får vad de vill ha. Stina fick inte vara ifred. De bildade männen med inälvor upp till armbågarna hittade inte vad de sökte. Men jag fick vad jag inte ens visste att jag ville ha: en ganska märklig idéroman där fåglar följer ett lik och döden talar med klara, poetiska ord. Jag tycker mycket om den.
(Atlas, 2012)
Andra som har läst: Bokstävlarna, Booze’n’books, Swedish Zombie, Reflektioner allteftersom, Marcusbiblioteket, Kreativituren, Lektyr, Svensson.
Gillar din slutsats att ingen får vad de vill, en viktig poäng. Hämnden på slutet är snygg med, ja, hela boken är helt otrolig.
Ja, verkligen.
Den här måste jag läsa. Låter underbart obehaglig.
Jag tror att du skulle gilla den. :)
Den här hamnar på min ”att läsa-lista”. Och en så bra recension. Tipsar om den på min blogg. http://bibliophilia.se/?p=907
/Andrea
Vad kul, tack. :)
Den låter jätteintressant! Den för jag in på min Vill-läsa-lista. På temat ”att-ligga-inför-döden-och-titta-tillbaka-på-livet” kan jag varmt rekommendera Tiden av Paul Harding.
Alltid kul när man kan påverka folks läslistor. ;) Tiden verkar intressant!