Men på sista tiden, låt oss säga de senaste tjugo åren, har översättarna, på sidan av alla liknelser, fått uppleva en viss befordran inom det litterära yrkeslivet. Det har att göra med språkvetenskapernas senare utveckling – med semiotiken, den postmoderna dekonstruktionen, den feministiska språkanalysen, och annat teckentyderi. Det finns alltså numera en översättarforskning och en teoriapparat. Om dem har jag i stort sätt varit lyckligt okunnig.

Ur Thomas Warburtons Efter 30 000 sidor. Warburton har översatt James Joyce, William Faulkner, T.S. Eliot, Tennesee Williams, C.S. Lewis, H.G. Wells, Arthur Conan Doyle, e.e. cummings, George Orwell, Dorothy Sayers, Dylan Thomas, Wole Soyinka, George Bernard Shaw, Stom Stoppard, William Shakespeare, Thomas Paine. Mika Waltari, Eino Leino, Volter Kilip, Aleksis Kivi, Leena Krohn, Paavo Haavikko. Han har klätt flera av Tove Janssons Muminböcker i engelsk språkdräkt. Egentligen, kan man tycka, borde det finnas mer att säga om hans liv och gärning och den litteratur han tillgängliggjort på svenska än vad boken visar. Inte för att det är en dålig bok, underhållande som den ofta är.

Och ett par år tidigare hade Gripenberg själv gett ut sin halvt parodiska diktsamling »Den hemliga glöden«, som han tänkte skulle bli en drift med modernismen men sedan inte blev så dålig i alla fall.

Kanske saknar den en smula struktur, någonstans halvvägs genom ett sammanhängande berättande och kapitel som nästan, men inte riktigt, fungerar som fristående essäer, vinglar från vad som mest känns som en uppräkning av titlar som passerat genom Warburtons liv till en för en rikssvensk läsare fascinerande insyn i den finländska litteratur och finlandssvenska översättarvillkor. Eller så lider den mest av att ambitionerna inte riktigt lever upp till titeln: ”Om denna resonerande katalog har någon mission att fylla, så vore det kanske främst att den kunde locka, förmå eller lura någon att läsa böckerna i den”, som Warburton själv skriver. Nog tycker jag att den visar prov på en förmåga att göra mycket mer än så, om den bara hade önskat.

Eller egentligen är kraven tre. Dels ska resultatet vara korrekt, på så sätt att varje ord i källspråket har fått sin motsvarighet, av något slag, i målspråket. En bra ordbok ger ju hjälp på vägen – men ofta inte det avgörande rådet. Dels ska språket flyta utan stelhet och texten låta idiomatiskt naturlig; »som om författaren skrivit på svenska« är det högsta beröm somliga läsare kan ge. Det fordrar en stilistisk uttrycksförmåga av subjektiv art. Och dels ska texten också förmedla en bild av hur man uttrycker sig, ja, tänker i en främmande kultur eller hur en främmande författare rent individuellt behandlar, eventuellt misshandlar, sitt eget språk. Då passar inte alltid grammatiken, utan vad som gäller är bakgrundskunskaper och inlevelse. Det är inga obetydliga krav. Att översätta är, på så sätt taget, som bekant omöjligt.