Eftersom vårt nya tillskott, Daniel, har bestämt sig för recensera gamla science fiction-fansin ur Upsalafandoms arkiv, tänkte jag att en kort introduktion till ämnet kunde vara på sin plats.
Ett sf-fansin, eller sf-fanzine, beroende på hur man än väljer att stava det (min personliga tumregel är att de flesta alternativ fungerar så länge som man inte är konsekvent. Det gäller att hålla läsarna på tå), beskriver engelskspråkiga Wikipedia som ”an amateur or semi-professional magazine published by members of science fiction fandom, from the 1930s to the present day”. Nu för tiden ser man inte så många pappersfansin – bloggar och internet i allmänhet har tagit över många av de roller de en gång hade, och sf-kongresser har fått en viktigare roll som fandoms centrala aktivitet och kontaktyta – men i många decennier var fansinen det klister som höll samman den mycket speciella läsarrörelse som är science fiction-fandom.
Ett fansin kunde vara allt från några sidor som huvudsakligen handlade om vad som hade hänt i utgivarens liv till vad som i nästan vilket annat sammanhang som helst hade benämnts som tämligen ambitiösa tidskrifter, ibland med någon förening i ryggen (som SF-Forum), ibland med en ensam person bakom. Vissa tidskrifter, som Minotauren, började i fansinformat. Deckarförfattaren Stieg Larsson (FIJAGH!, Sfären), författaren och översättaren Erik Andersson (Der Leuchtturm; i dagarna aktuell med nyöversättningen av Ulysses) och Augustprisvinnaren Steve Sem-Sandberg (SF-Forum) är exempel på personer som i sin ungdoms dagar var fansinutgivare men sedan lämnat sf-litteraturens sfär. Andra som i större utsträckning kom att stanna inom den, som Bertil Mårtensson, John-Henri Holmberg eller Sam J. Lundwall har också en diger fansinproduktion bakom sig. För många fungerade fansinutgivningen och -skrivandet som ett steg mot ett liv inom litteraturen.
Vissa fansin är lysande, antingen genom hur de behandlar litteraturen eller genom skribentens förmåga att underhålla vad den än råkar skriva om. De flesta, som vanligt när det handlar om amatörproducerad text, är det inte. Oavsett är det en fascinerande inblick i en läsarkulturs historia. Ha det så roligt, Daniel.
Senaste kommentarer