Jag tycker hemskt mycket om några av barnboksförfattaren Kate DiCamillos böcker, som Edward Tulanes fantastiska resa och Sagan om Despereaux. Därför plockade jag med mig Tack vare Winn-Dixie när jag såg den på bibblan för några dagar sedan, men efter att ha läst ut den fick jag tyvärr konstatera att den inte alls var vad jag hoppades.

DiCamillos böcker brukar vara väldigt mysiga, charmiga och fulla av quirky karaktärer och snälla budskap. Det är fint och det funkar för att hon brukar hålla sig på rätt sida om sliskgränsen. Det är gulligt, men inte så att man mår illa. Men i Tack vare Winn-Dixie, som var hennes debutbok men först i år har kommit på svenska, fluffade hon iväg alldeles för långt för min smak.

Boken handlar om en ensam flicka som tar hand om en ensam och ful hund. Hunden kan charma de flesta vilket leder till att flickan får nya vänner och det hela avslutas med ett kalas där ett antal ensamma eller på annat sätt tyngda människor samlas och har himla trevligt tillsammans. Som i flera av DiCamillos senare böcker finns det en hel del svärta i bakgrunden, men här dränks den i gulligheten och känns därför helt ofarlig. Tandborste, tack. Jag har också problem med den något uppfostrande tonen som dyker upp ibland. Jag skrev i ett gammalt inlägg att DiCamillo brukar hålla sig på rätt sida om moralkakegränsen (det är många gränser hon dansar vid) men här gör hon inte det heller. Tack vare Winn-Dixie var inte för mig. DiCamillo har helt enkelt blivit bra mycket bättre sedan debuten – och det är ju som det ska vara.