Tystnad

Läsning pågår

Finnconfragment

I helgen var jag på den finländska science fiction-kongressen Finncon, som i år ägde rum i Åbo. Närmaste svenska motsvarighet är Swecon, som i år var Eurocon och nästa år är Kontrast i Uppsala. Jag har inte tid att skriva någon ambitiös och genomtänkt eller ens putsad rapport. Vill man ha sådan kommer Åka Davour lägga upp sin i delar på Landet Annien de kommande dagarna. Här följer i alla fall några hastigt nedtecknade spridda fragment.

Många städer liknar varandra förvånansvärt mycket: de är ett hotellrum och en konferenslokal, kanske en pub eller två. Åbo är större än så, och innehåller dessutom en domkyrka och en Tom of Finland-utställning. Möjligtvis även en science fiction-kongress. Det är inledningsvis lite oklart. Trots att vi kommer till Åbo vid sjutiden på morgonen lyckas jag inte ta mig ut till kongressområdet förrän klockan närmar sig fem.

Program känns det inte som om jag missat så värst mycket av.

Jag skall till Logomo med Marianna Leikomaa och Inkeri Kontro för att se Alice in Wonderland- och Tom of Finland-utställningarna. Jag ser två andra män på den sistnämnda under den tid vi är där. De håller sig mycket nära sina flickvänner, så att man inte skall få för sig att de är där för att de själva vill.

På sätt och vis börjar kongressen med kvällens fest. Jag diskuterar bibliografiprojektet med Vesa Sisättö, vi glider oundvikligen in i en jämförelse mellan science fiction-utgivningen i Sverige och Finland. Det är ett deprimerande samtalsämne. Åtminstone om man läser och skriver på svenska. Jag pratar kongressarrangerande med Tero Ykspetäjä, och vårens kommande ICFA-resa med Mika Loponen. Man behöver inte gå på program för att ta del av intressanta litteraturrelaterade diskussioner på kongress.

Ibland hjälper det att inte göra det.

Pasi Välkkynen pratar om västfinsk mytologi och beklagar sig över att Kalevala och allt som hör till den brett sig ut och täckt föreställningen om vad skall föreställa äldre finsk religion. Det är, säger han, inte vad hans förfäder i västra Finland trodde på och känns inte riktigt som hans arv. Eemeli Aro vill att finnarna skall lägga fram ett Worldconbud för Stockholm, eller kanske Göteborg, 2016. Vi hotar med att från svenskt håll kontra med ett motbud för Helsingfors, alternativt Åbo. Ingen Worldconkampanj hade någonsin varit så desperat: i vanliga fall kan man trots allt bara vinna att få arrangera Worldcon. Här skulle man kunna förlora sin kampanj och därför behöva, tja, arrangera Worldcon. Det vill vi inte. Framåt kvällen verkar ett gemensamt bud för Oslo som en allt bättre idé.

Hannele Parviala försöker få oss att istället slå ihop våra krafter för ett gemensamt arrangemang. Det är förstås görbart: jag är övertygad om att svensk och finländsk fandom tillsammans skulle ha kompetensen för att anordna en bra Worldcon om vi ville. Med tanke på alla hot om att fysiskt tysta personer som fört fram sådana idéer kan man dra slutsatsen att vi nog inte vill.

Hanna Hakkarainen har lyckats få Åbo att ligga på vägen mellan Helsingfors och Joensuu. Det är nästan tillräckligt imponerande för att kompensera för att fredagkvällen är hennes enda närvaro på årets Finncon. Fast bara nästan.

När jag och Pasi som sista personer lämnar Koulo är det säkert åtta hela timmar kvar tills den första programpunkt under kongressen jag faktiskt tänkt gå på. Ibland är man nästan löjligt bortskämd med möjligheter till sömn.

Nalo Hopkinsons hedersgästtal är mycket roligare och mer intressant, trots att tekniken inte riktigt är med henne, när hon talar om etnicitet och alla problem som har med det att göra än om behovet av översättningar. Mest för att hon har mer att säga som är nytt för oss om det förstnämnnda. Publiken talar till överväldigande del finska och svenska, läser, skriver och verkar på språk som förvisso är mycket större och mer inflytelserika än de flesta i världen men så mycket mindre än den engelska som är Hopkinsons. Språkens kulturbarriärer är påtagligare här.

Nalo Hopkinsons tal.
Bild: Tero Ykspetäjä, CC-BY-NC-SA-2.0.

På väg ut från hedersgästtalet hamnar jag i en kort konversation med Merja Polvinen. Efter några minuter ursäktar hon sig med att hon hade tänkt gå och se Tähtifantasiapalkintopanelen, om årets nominerade böcker till Tähtifantasiapriset. ”You should come”, säger hon. ”It will be surreal.” Jag tror inte på dåliga idéer, vilket förstås betyder att idén är bra. Dessutom verkar det väl så vettigt som någonting annat i programväg just då.

”Johan … we will be talking in Finnish”, upplyser Jukka Halme när jag kliver in. ”I know”, svarar jag glatt, och går och sätter mig bredvid Mekku. Panelen är sådär sympatiskt lätt att följa med i. ”Ah, nu sade någon Steph Swainston”, kan man tänka. ”Då pratar de om Steph Swainston”. Det är inte alltid nödvändigtvis så att man förstås mer än så, men det kan man leva med. Framför allt drabbas man aldrig av känslan att av ”det här har jag hört förut” eller ”nu upprepar de bara sig själva” eller ”alltså, det var ju inte alls det här panelen skulle handla om”. Istället kan jag glatt lyssna övertygad om att allt de säger är intelligent och vittert och välformulerat. Efter fyrtio minuters panelande plockar Jukka upp kuvertet med årets vinnare och meddelar att juryn beslutat att tilldela Andrzej Sapkowskis Viimeinen toivomus (Ostatnie życzenie) priset. Sini Neuvonen är inte alls nöjd med det beslutet. Det behöver man inte ens ha den lilla finska jag kan för att konstatera. Hennes protester är internationellt tydbara.

Sofia Sjö håller ett föredrag om frälsare i science fiction-film, till stor del baserad på hennes religionsvetenskapliga avhandling i ämnet. Hon försöker be om ursäkt för den ganska magra mängden teori och de inte så värst många citaten. Jag förstår inte varför. Inte bara är det intressant, det är dessutom bra mycket enklare att hänga med i. Sedan handlar det om film. Då blir det svårt. ”Vilka är de till vänster?” lutar jag mig fram mot Ben Roimola när bilder på filmer eller tv-serier man tydligen helt enkelt bara skall känna igen dyker upp i presentationen. ”Vilken film var den bilden?”

Efter lördagen har jag gått på en programpunkt på varje språk som finns i Finnconprogrammet. Det gör mig förmodligen till en del av en ganska liten minoritet. Synd bara att nästan alla andra på kongressen är språkmässigt bättre utrustade att göra det än jag. Men man kan inte låta sådana små detaljer besegra en.

Proffan kellari, som dagtid fungerade som kongresspub.
Bild: Tero Ykspetäjä, CC-BY-NC-SA-2.0.

Mitt emot den huvudsakliga Finnconlokalen ligger den pub som fungerar som huvudsaklig kongressbar, åtminstone dagtid. Där tillbringar jag nästan ingen tid alls. Jag följer med någon timme på lördagen, gör min plikt och hindrar Kimmo Lehtonen från att ta stolar, får chansen att prata en stund med Pasi Vihinen. Snart kommer Jukka och Tero förbi och viftar och jag och Eemeli följer med för att testa whisky. Jag kan förstås ingenting om whisky, så det är måhända en smula bortkastat på mig, men man får göra sitt bästa. Dessutom kan man diskutera storslagna kongressplaner. Jukka håller sig mycket tydligt utanför. Johan Anglemark är inte lika smidig: han råkar börja använda pronomen som ”we” och ”our” istället för ”you” och ”yours”. Det betyder att han är en del av planeringen.

Lördagsfesten innehåller ovanligt många personer man inte vet vilka de är. Inledningsvis står svenskarna ett tag och tyr sig till varandra, precis så som jag aktivt försöker undvika att göra eftersom det känns fantastiskt dumt att åka till Finland för att ägna en stor del av tiden åt att prata med folk från Stockholm och Uppsala. Jag diskuterar i alla fall kinesisk film med Carolina Gómez Lagerlöf och Anna Davour och får Åka att lova att se Lust, Caution (色,戒). Det är dagens goda gärning. Efter den traditionella maskeradtävlingen blir ena rummet ett dansgolv. Vem som än ansvarar för musiken och musikvolymen verkar tycka att det är lite tråkigt att bara ena rummet förväntas fyllas med musik: jag och Sini försöker föra ett samtal som flyttar sig allt längre bort allt eftersom musiken följer efter oss. Jag föreslår teorin att det är för vår skull, så att vi inte skall gå miste om den, och att vi av hänsyn till omgivningen borde sluta försöka undfly den. Det kan ha varit en smula självcentrerat: förmodligen var det snarare en allmän musikalisk strävan efter frihet och att breda ut sig över så stor plats som möjligt. Efter att ha stått ute och diskuterat finländsk och svensk historieundervisning hamnar jag under trappan på nedervåningen, där ett gäng finnar har slagit sig ned i brist på syre på övervåningen.

Lördagens fest på Kåren i Åbo: litteraturdiskussioner under trappan.
Bild: Tero Ykspetäjä, CC-BY-NC-SA-2.0.

Slutligen stänger lokalen, och några av oss drar vidare till Koulo dit några gäng redan tidigare begett sig. Tillsammans med ett antal för mig tidigare okända Tammerforsbor hamnar bland andra jag och Tommy Persson i den eviga diskussionen om skillnaderna mellan svenska och finländska kongresser, inte minst vad det gäller ekonomi. Vi konstaterar den relativa bristen på engelskspråkigt program, och att årets Finncon jämfört med tidigare på så vis varit ganska markant mindre välkomnande för utländska besökare – särskilt om de inte kommer från Sverige. Vi kan förstås alltid gå på de finlandssvenska programpunkterna. Å andra sidan kan man inte gärna komma utifrån och ställa krav utifrån vad någon procent av besökarna inte förstår. Skall Finncon vara mer internationellt måste det vara för att finländarna vill. Det är, trots allt, deras kongress. Å andra sidan är det inte de utländska besökarna som står för majoriteten av de invändningar mot programplaneringen jag hör under helgen.

Tammerforsarna försöker övertyga mig om att jag borde till Finncon i Tammerfors nästa år, vilket förstås inte är särskilt svårt eftersom jag för länge sedan bestämt mig för att åka dit. Jag har fullt förtroende för att det kommer att bli en utmärkt Finncon. Jag försöker i min tur övertyga dem om att de borde åka på Åcon, som kommer att vara minst lika bra. Det fungerar inte lika bra. De ger vaga löften om att försöka och hänvisar till problem som ekonomi och andra oväsentligheter.

En av de intressanta sakerna med årets Finnconprogram är att jag går på lika många finskspråkiga programpunkter som engelska. En annan att jag går på fler svenska. Söndagen bjuder på en finlandssvensk panel om science fiction i nära framtid och huruvida det egentligen finns några (nå, några finns det alltid. Se antologin Shine, till exempel, som är bakgrunden till panelen) ljusa, positiva skildringar av den nära framtiden i dag. Åtminstone är det vad den skulle handla om enligt beskrivningen. Istället gjorde den som så många paneler lätt gör: handlar mest om någonting annat, mycket eftersom panelen inte ägnar tillräckligt mycket uppmärksamhet åt distinktionen mellan en lycklig handling och en positiv skildring av framtiden. En ljus framtid kan förstås innehålla tragiska öden och en dystopisk framtid människor som det går bra för (vilket panelen påpekade men inte lät styra diskussionen), men den riktigt intressanta frågeställningen är den som handlar om huruvida sf-genren kan visa upp en tro på framtiden. Kenneth Lindholm hävdar att det inte är över huvud taget önskvärt, och att science fiction borde diskutera framtiden genom att peka på det vi inte vill ha. Det är naturligtvis ett sätt, och det berättarmässigt mest intressanta: utopismen i litteraturen är död inte minst av estetiska skäl. Likväl blir det lätt tråkigt i längden om dystopin är den enda vision vi kan frambringa. Elisabeth Kronqvist verkar tycka att världen idag inte ger skäl för positiva framtidsskildringar. Det håller jag inte alls med om. Möjligtvis var framtiden bättre förr, ibland präglad av en viss naiv tro på att mänsklighetens stora problem snart skulle lösa sig till det bästa. Samtiden var det definitivt inte. Vi har blivit bättre på att undvika svält. Fler människor världen över har en åtminstone grundläggande utbildning. Det finns färre väpnade konflikter. På de flesta platser löper man i alla fall mindre risk att behandlas illa på grund av saker som kön eller sexuell läggning än på fyrtiotalet. Världen kan på många sätt bli bra mycket bättre. Men den har inte blivit en särskilt hemsk plats. Särskilt inte i vårt priviligerierade hörn av den.

Det sitter sex rikssvenskar i första raden. Jag tror att panelen säger mer än publiken. Men inte med stor marginal. Efter någon halvtimme har till och med finlandssvenska och finska delar av åhörarskaran gett sig in i leken.

Toni Jerrman gör sitt bästa för att övertyga mig att jag borde köpa samtliga nummer av Tähtivaeltaja och lära mig finska genom att läsa dem. Han ger mig ett generöst erbjudande: om jag slår till och köper alla kan jag få en euro i rabatt. Lockande, naturligtvis, men jag lyckas stå emot.

På väg bort mot hotellet får jag sällskap av Cheryl Morgan. Vi diskuterar utgivning och marknadsföring av kvinnor i science fiction utifrån den undersökning som Cheryl presenterat på sin blogg några veckor tidigare. Jag konstaterar att det förmodligen skulle ha sett ännu dystrare ut i Sverige. Om någon skulle råka sammanställa en bibliografi kanske man skulle kunna plocka fram lite svenska siffror också, för den delen. Söndageftermiddagen är annars mycket av ett utdraget hejdå: många av finnarna skall till Helsingfors, till Tammerfors, till Jyväskylä eller vart de än skall redan på söndagen. Vi ses igen, förstås. ”I’ll see you in Mariehamn” eller ”I’ll see you in Tampere” eller något enstaka ”you should go to Orlando” eller ”you should come to Uppsala soon”. Det är trist ändå. Jag ägnar en del av dagen åt att slå följe med personer som är på väg från kongresslokalerna för att hinna prata mer med dem, vända och gå tillbaka, bara för att på vägen möta någon annan att följa mot deras hotell eller järnvägsstationen eller vad det än är.

Petri Hiltunen exemplifierar ett av finskans mest sympatiska drag genom att råka referera till sin dotter som ”he” när han förklarar att han och Hannele är på väg därifrån med dottern och en av hennes vänner.

Ahrvid Engholm försöker övertala mig och Johan Anglemark om att vi borde åka till Estcon. Jag är skeptisk. Alla bra kongresser känntecknas av ett riktigt bra program jag skulle kunna gå på men av någon anledning inte kommer iväg till eftersom jag fastnar i en eller annan fascinerande diskussion. ”Most of the programme will be in Estonian (some foreign lectures will be in English) but attending is of course voluntary and there will be plenty of people who can do translation, if you ask nicely”, som esterna säger på kongressens hemsida, är inte riktigt vad lockar mig. Det är svårt nog att få till intressanta programpunkter utan att de skall filtreras genom någon stackars estlänning som utan träning skall sitta och simultanöversätta. Jag och Johan försöker å andra sidan övertyga Ahrvid att om hans fot har varit svullen i en månad så betyder det att någonting är fel och att han borde uppsöka läkarvård. Jag försöker påpeka att en obehandlad infektion som inte ger med sig faktiskt kan leda till att man förlorar foten även om det egentligen hade varit enkelt ordnat om den bara setts till i tid. Jag vet inte om vi är mer framgångsrika än vad han är.

Den officiella dead dog-festen äger rum någonstans någorlunda svåråtkomligt utanför Åbo, och många som brukar vara där var inte inbjudna i år. En större skara samlas, för tredje kvällen i rad, på Koulu för att avliva en egen hund. Jag diskuterar finska och Finland i svensk undervisning med Johan och Linnéa Anglemark. Johan vill ha finska som ett betydligt mer framträdande ämne, åtminstone tillräckligt för att få svenskar att bilda sig en uppfattning om språket och om Finland. Det bor, trots allt, fler finskspråkiga i Sverige än det finns finlanssvenskar i Finland. Som Lennart Jansson påpekar på vägen hem är det svårt att tala om en svensk invasion av Finland. Dels eftersom det förvisso fanns finskspråkiga personer som bodde i det som nu är Finland, men knappast ett Finland. Dels eftersom det är tveksamt i vilken utsträckning man egentligen kan tala om ett Sverige innan Finland var en del av riket. Skall man ha så stort fokus på svensk historia som man har i skolundervisningen är det närmast absurt att vi vet så lite som vi gör om Finland. Åbo är historiskt betydligt viktigare för Sverige än Norrköping eller Borås. Det blod som spillts för svenska regenters och andra slaktares krig har i betydande utsträckning varit finskt. Likväl finns det många svenskar som inte ens är medvetna om att det enda ställe utanför Sverige där deras modersmål talas i betydande utsträckning är Finland.

Allt eftersom dyker fler upp: de rikssvenskar som inte redan påbörjat återresan, finnar som inte hunnit bege sig mot Tammerfors eller Helsingfors eller vart de än skall. Jag och Eemeli har mer eller mindre storslagna planer. Till slut börjar de försöka hålla oss isär, eftersom vi uppenbarligen inte är bra för varandra. Helt slumpmässigt verkar vi hela tiden hamna bredvid varandra ändå. ”Have we become a running joke?” frågar han. Det verkar inte bättre. Karoliina Leikomaa har tillsammans med syster och svåger övergett det officiella dead dog-partyt och tagit sig förbi Koulo en stund. ”When did you get here?” frågar jag henne. ”O, a cider ago”, säger hon. Vi börjar diskutera cidern som tidsbegrepp. Tommy Persson föreslår fyratusen cider till nästa Finncon, och vi börjar räkna på hur många hon – eftersom det uppenbarligen är Karo som är standardmåttet – kommer behöva dricka per dag.

Jag är övertygad om att hon kommer att ta sitt ansvar. Jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för hennes hälsa.

Antologidiskussion: Saija Aro, undertecknad, Pasi Karppanen, Teemu Ahonen och Vesa Sisättö.
Bild: Tero Ykspetäjä, CC-BY-NC-SA-2.0.

Ju senare desto allvarligare diskussioner: jag börjar prata om den antologi, eller möjligtvis de antologier, nordisk science fiction jag vill göra, eller snarare vill vara med och göra. Kanske allra helst se någon annan göra, om vi skall vara helt ärliga, men sådan tur har man sällan. Planen är att samla svenska, norska, danska och finska science fiction-noveller och översätta för att kunna sprida dem i fler nordiska länder. Jag lyckas engagera finnarna i ämnet tills det är dags att gå därifrån.

Nästa gång i Tammerfors. Det kommer att bli jättebra.

Och det är bara knappt fyratusen cider kvar.

2 kommentarer

  1. Trevlig rapport! :)

  2. För att vara ”hastigt nedtecknad” är det här en ypperlig rapport, tack för den!

    Antologiprojektet låter mycket intressant, den bara måste förverkligas. :)

Kommentera

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑