En drapa är (i just den här betydelsen) en kort novell på exakt etthundra ord exklusive titel. Jag tänker mig att vi skriver en i månaden. Antingen på din egen blogg och länka dit i kommentarerna till det här inlägget, eller om du saknar egen blogg direkt i en kommentar här. När juli är slut samlar jag länkarna och draporna och lägger upp dem i ett eget inlägg. Det behöver inte vara ett litterärt mästerverk. Min nedan är det då verkligen inte. Temat för juli är de fyra årstiderna. Det är bra om drapan har någon vag koppling till vinter, vår, sommar eller höst, men det måste inte vara centralt.
Längd: 100 ord.
Tema: årstid(er).
Var: i din blogg (glöm inte att länka) eller i kommentarerna.
När: under juli. Sedan nytt tema.
Exempel:
Trollkarlen från Vassända
När trollkarlen från Vassända slutligen lyckades skapa liv var det av en ren olyckshändelse. Han råkade blåsa in en skärva av sin själ i en snögubbe han hade byggt med sina barn en januariförmiddag.
– Du kan lägga landet i evig vinter, föreslog snögubben.
Men trollkarlen frös om vintern.
– Du kan inte låta mig förgås!
– Jag är en del av dig!
Trollkarlen såg på snögubben, lite sned med morot som näsa, och ville inte att den skulle vara en del av honom.
– Du måste rädda mig! skrek snögubben.
Trollkarlen stoppade bomull i öronen. Till våren började han försöka göra guld istället.
Kul! Ska försöka få ihop något också.
Jag postar ett försök här:
Förhållandet
Hon sitter på balkongen, lutar sig mot teglet. Det är varmt och humlorna surrar bland pelargonerna. Hon röker på en cigarett och känner sig upprymd. Han. Han. Han.
Hon sitter på balkongen, luften blåser in, frisk och kall. Löven är gula. Hon röker en cigarett och känner sig blasé. Han. Han. Han.
Hon står på balkongen, i halsduk och raggsockor, marken glittrar is och hon röker sin cigarett. Hon känner ett vemod. Han. Han. Han.
Hon går på grusvägen, balkongen är inte längre hennes. Hon tänder en cigarett. Knoppar brister och hon är ensam, själv. Hon ler, det är vår.
Jag gjorde ett försök. Huga.
Ett bidrag från mig också. Skriven på jobbet…
Dagsländan
Dagsländan kämpade sig ut ur sitt larvskinn. I dagar, månader, år hade den krälat bland bottenslammet, ätandes alger, längtandes till en värld ovanför ytan.
Runtomkring den på vattenytan flöt dess drunknade bröder och systrar omkring. Att ömsa skinn var riskabelt, alla klarade sig inte.
Men att drunkna blev inte vår dagsländas lott. Den kämpade sig ur, upp och ut och var med ens fri. Den drack djupt av solsken, dansade i den ljumma luften, lekte med vårvindarna.
Dagen dog och med den även dagsländan.
”Men fasen,” sade dagsländan med sitt sista andetag. ”Då hade det lika gärna kunnat få vara.”