Tystnad

Läsning pågår

Sida 2 av 68

Att skriva i Fairy

rosesandrot

I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.

Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.

Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)

Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.

Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.

Tidigare publicerad på Catahya.

Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.
Fortsätt läsa

Spöken på internatskola – Robin Talleys As I Descended

talley När jag först hörde om Robin Talleys Shakespeare-inspirerade As I Descended blev jag nyfiken: en lesbisk ya-Macbeth på en internatskola där det spökar? Count me in! Så jag läste jag den förra helgen och den levde tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna.

Jag kom lite på kant med boken redan från början, på grund av baksidestexten. ”Maria Lyon and Lily Boiten are their school’s ultimate power couple – but one thing stands between them and their perfect future”, trumpetar den, men när man börjar läsa står det snabbt klart att knappt någon vet om att de är ett par. Power couple? Snälla. Det är knappast författarens fel att baksidestexten är så missvisande och hade boken varit fantastisk i övrigt hade jag säkert snabbt glömt besvikelsen över att få ett par i garderoben istället för det som utlovades, men nu blev det istället den första av flera saker jag störde mig på.

As I Descended (2016) utspelar sig på en prestigefull skola i den amerikanska södern. Nämnda Maria och Lily är toppstudenter, rumskompisar och flickvänner. Hindret för deras gemensamma framtid är att skolans drottning Delilah verkar vara självskriven att få det stipendium som skulle garantera Maria och Lily att kunna plugga vidare på samma universitet. En kväll använder Maria, Lily och deras kompis Brandon ett Ouija-bräde för att försöka kontakta andar. Det är bara på skoj för Lily och Brandon, men Maria har trott på andar sedan hon var liten och nu väcks hennes förmåga att se och kommunicera med dem till liv på nytt. Skolan visar sig vara smockfull av spöken – området har en blodig historia som plantage – och leken med Ouijabrädet startar en period av mardrömmar, galenskap och död på skolan. Andarna verkar kunna hjälpa Maria och Lily att få allt de vill ha – men till vilket pris?

Som spökhistoria är As I Descended helt okej. Den är spännande och bitvis så svår att lägga ifrån sig att jag var vaken mycket längre än jag hade tänkt mig två nätter i rad, även om det blir lite väl rörigt med alla mardrömmar och konstiga syner efter ett tag. Jag är också något besviken över bristen på häxor. Det är ju en Macbeth-variant, trots allt. Och på tal om Macbeth inleds varje kapitel snyggt med en rad ur pjäsen, men eftersom dessa oftast är mer stämningsfulla det Talley själv skriver blir effekten inte bara positiv. (Det är inget fel på Talleys språk, men det är heller inget särskilt med det.)

Det stora problemet är att jag aldrig fastnar för karaktärerna, eller förstår deras drivkrafter. Visst vet jag hur det ska framstå, för Talley skriver en i stort sett på näsan med deras personlighetsdrag och vilka problem de har mött tidigare, men det funkar inte. Jag känner dem inte. Jag har också svårt att engagera mig i att så mycket blod och dramatik kommer ur någon sorts ”bäst och populärast i skolan”-kamp. (Drinking game: drick varje gång ordet ”popular” eller ”best friend” används.) Visserligen består persongalleriet inte direkt av normisar – de fyra, fem centrala karaktärerna har olika sexualitet, hudfärg och funktionsvariationer – men oavsett detta så handlar det om rika och högpresterande personer som kommer att få en bra utbildning även utan stipendiet. Jag. Bryr. Mig. Inte.

(Trots detta är jag ändå nyfiken på Talleys Lies We Tell Ourselves som utspelar sig 1959 och handlar om en vit tjej och en svart tjej som blir förälskade när deras skola desegregeras. Har någon av er läst den?)

Nobelpriset och Bob Dylan

Problemet med att lyfta fram Bob Dylan i den cirkus som är årets största mediala strålkastare på en enskild skriftställare är inte att musiktexter inte kan vara litteratur. De kan naturligtvis läsas som all annan lyrik. Problemet är att den som sätter sig ned och läser Dylans texter utan musikens förlåtande ljus lätt kommer fram till slutsatsen att de betraktade som poesi är tämligen mediokra.

Elda blod av Sofia Kurkinen

Eldablod Kalla henne Ivra, eller kanske Lo. Kanske något annat. Hon byter namn när hon byter offer, varelsen som hungrigt och förvirrat rör sig i norra Sverige och lämnar blodiga kroppar efter sig. Vanja letar efter sin försvunna syster, och upptäcker att systerns flickvän också är borta.

“Elda blod kunde ha varit en helt vanlig socialrealistisk roman om unga människor i norra Sverige”, stod det i förlagets text, och det kunde den ju ha varit. Det är grå vardag, det är att lämna ett tyst barndomshem med tysta föräldrar och flytta in till staden. Att bråka med familjen eller att känna sig osynlig när kompisen alltid får ragg. Men bland det har något annat glidit in och det är hon, den långbenta och konstiga som kan väcka begär med en blick, som är berättelsens nav.

Jag tycker om Elda blod. Jag tycker om Sofia Kurkinens levande, brinnande språk och den lite feberdimmiga stämningen hon målar upp när både offer och monster tappar greppet om verkligheten. Jag tycker om att det är en monsterhistoria om bara unga kvinnor och deras band till varandra, med en mördare som är både mäktig och hjälplös och knappt förstår sig själv.

Men det dimmiga och hoppen mellan olika personer och tidpunkter blir också ett problem. Kanske är de många olika karaktärerna inte tillräckligt distinkta, för efter ett tag börjar de flyta ihop för mig, trots att kapitlen bär deras namn. Vem handlar det om nu och är vi i Umeå eller Luleå eller någon annanstans? Tids nog knyts trådarna ihop, men jag får flera gånger bläddra tillbaka för att hålla reda på vad som händer vem och i vilken ordning och det är ganska frustrerande. Det är dock inte en anledning att låta bli att läsa Elda blod, som känns som ett fräscht och annorlunda inslag i den svenska fantastiken.

(Styxx, 2016)

Tidigare publicerad på Catahya.

Smutsig svart sommar av Anders Fager & Daniel Thollin

smutsigsvart Tidigare publicerad på Catahya.

Jag läste Anders Fagers novellsamling Svenska kulter för flera år sedan och jag minns ”Furierna från Borås” som en av mina favoriter. Smutsig svart sommar, som är ett samarbete med serieskaparen Daniel Thollin, är en utökad serieversion av den novellen.

I Underryd, i de småländska skogarna, finns ett dansställe. Vissa kvällar väljs ett offer som förs ut i skogen för att ges till Budbäraren, en enorm härva av tentakler som reser sig ur mossen. De som offrar är gymnasietjejer, de är de tusen unga, ledda av Anna, den svarta getens syster. ”De önskar sig vackra barn och lyckliga liv. Resor långt från Borås. Det är vad geten lovar.” Men en kväll går ritualen fel och efteråt är en dem, Kari, inte längre sig själv. Och som om det inte vore nog med problem för prästinnan Anna och väktaren Sofie, finns ett annat ockult sällskap på en annan plats i Sverige som vill få bort dem och ta över. De är ju bara några småtjejer från Borås. Hur svårt kan det vara?

”Gå med i en kult, sa de. Det blir kul, sa de.”

Smutsig svart sommar har placerat sig en del av fantastiken som jag gillar väldigt mycket, den där omvärlden spårar ur men vardagen ändå fortsätter. Du måste plugga, samtidigt som din kompis håller på att förvandlas till något bortom all mänsklighet. Du är nästan vuxen och vill bort, vill ha ett annat liv, samtidigt som du måste se till att träna upp en efterträdare som kan ta över när du själv inte klarar det längre. Det är slitsamt att vara prästinna, att vara väktare. Men i omvärlden finns också ett stöd, för alla vet att i Borås händer det weird shit, och ibland när du behöver det står andra kvinnor bakom dig. De var ju själva på mossen som unga. ”I skuggan bakom dig, syster.”

smutsigsvart2

Smutsig svart sommar är en rå berättelse med stark stämning. Den dova färgpaletten, ibland hallucinatoriskt uppbruten av klarare färger, smälter samman perfekt med textens blandning av tonårsvardag och lovecraftiansk galenskap. Det är blodigt och vridet och ibland till och med roligt. Lösryckta prat- eller tankebubblor bidrar till en känsla av det ständigt är en kör av röster som talar, ur olika tider och olika dimensioner. Lite rörigt, men mest galet och bra.

Ett problem är dock att jag hela tiden glömmer bort att tjejerna är i gymnasieåldern, vilket förtar en lite av effekten av det de ställs inför. Det är något med hur de är tecknade som gör att jag får lite samma känsla som när jag ser tv-serier där tonåringarna spelas av skådisar som är 26. (Samtidigt finns det ett och annat avsnitt, särskilt med Anna, som jag tycker känns något tveksamma när jag väl kommer ihåg deras ålder.) Med det sagt är jag ändå väldigt glad att jag fick chansen att återvända till ”Furierna från Borås” i en ny version. Livsfarliga tjejer ftw.

(Pagina, 2016)

”Förlåt, kan vi prata om sexy Gandalf?”

romancepodden

Senaste tiden har jag lyssnat mycket på Romancepodden, en otroligt underhållande podd där Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson vänder och vrider på den bespottade genren romance (som jag själv har massor av fördomar om, får jag erkänna). Det är en sån där podd som är lite farlig att lyssna på på offentliga platser, dels för att den är så jävla rolig och dels för att de pratar ganska mycket snusk och kroppsdelar. Varje gång jag lyssnar på tåget får jag tvångstankar om att resten av vagnen kan höra allt som sägs.

Mitt favoritavsnitt är Adelskalendrar for days, som reder ut en massa olika adelstitlar. Jag lyssnade på det under en bilresa med sambon och när vi stannade för att äta återberättade jag entusiastiskt allt jag hade lärt mig om brittisk adel. Även de som är helt ointresserade av att lyssna på snack om romance borde lyssna på det. Ni ser ju själva:

Som en folkbildande gärning försöker vi reda ut det här med adelssystem. Vilka är titlarna, vem är finast, vem får sitta på en pall nära drottningen, vad gör alla superadliga människor hela dagarna? Och framför allt: Hur mycket tid har de egentligen att ligga?

På väg till Antarktis, och redan på väg hem igen

Jag har börjat läsa På tunn is, Jenny Diskis skildring av hennes resa till Antarktis. Resan har nyligen börjat och hon gillar verkligen sin hytt:

[…] den oerhörda känsla av välmående jag erfor när jag stod mitt i det rum där jag skulle bo under de närmaste fjorton dagarna. Och så fort jag hade tänkt den tanken kände jag ett sting i hjärtat. Varför bara fjorton dagar? Plötsligt såg jag för mitt inre öga hur jag två veckor senare gick av båten igen som före detta passagerare och släckte genast ned den bilden. […] Den känsla av frid och ro jag erfor över min omgivning ersattes av ett slags panikkänsla, en känsla av att tiden rann ifrån mig

Lite senare:

Frukost klockan 8. Klockan 10 föreläsning om Antarktis och de sydatlantiska öarna. Lunch klockan 12. Ytterligare en föreläsning klockan 14 med den olycksbådande titeln ”Livet till havs. Är det till för fåglarna?” Klockan 16 lätt mellanmål. Happy Hour började klockan 18, middag kl 20 och som avslutning på dagen skulle Jagad visas på video. Nämnde jag att jag kände hur tiden började bli inrutad? Jag fick lite lätt panik och undrade hur jag skulle hinna ligga i min koj och titta ut på havet.

Lol. Detta är jag.

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Vattnet drarTidigare publicerad på Catahya.

Något har vaknat i markerna kring Storvik, en bruksort några mil från Gävle. En kvinna hittas död vid en badplats, och ett gäng olika människor dras från olika håll in i en härva av farlig magi. Det är Viktor, som tillsammans med sina kompisar (eller snarare “kompisar”) stjäl en dyrbar madonnastaty ur en kyrka. I kyrkan hittar han även en underlig sten, som drar honom till sig och som han sedan inte kan släppa, vars krafter han inte kan kontrollera. Det är Beata, vars kompis Celia träffar en kille som fyller Beata med skräck, medan Celia bleknar bort. Det är veterinären Krister, vars förmåga att kommunicera med djur visar sig vara mer än en ovanlig talang. Och det är den slitne lokalreportern Jäder, som tillsammans med fotografen Shirin försöker avslöja en korrupt lokalpolitiker, och som hittar mycket värre saker än de hade väntat sig när effekterna av det som har vaknat i skogen sprider sig som ringar på vattnet.

Med alla dessa olika perspektiv tar Vattnet drar god tid på sig att ställa ut alla spelpjäser, men när de väl är på plats blir det fullt ös. Det är en väldigt spännande och obehaglig berättelse, någonstans i gränslandet mellan fantasy och skräck, och även om den övernaturliga biten är obarmhärtig (varning: kattöron), är det vår bekanta världs jävligheter som hugger djupast. Det här är avfolkningsnoir med missbruk och brutalt våld, men Madeleine Bäck skildrar det utan det känns som att boken gottar sig i det. Det är en egenskap som blir extra viktig i och med att magin i boken har en sexuell komponent, där sex flera gånger används som maktmedel, och det hade så lätt kunnat bli obehagligt på alldeles fel sätt. Nu är skildringen visserligen rå, men inte äcklig.

Känslan av maktlösheten löper som en röd tråd genom boken, både på karaktärsnivå – vad stenen gör med Viktor, och vad han gör med andra människor – och i användningen av en plats som unga vill flytta bort från och där Lottakårens lokal har sålts till ett MC-gäng. (I en tid när det kommer nyheter om att vissa människor hellre vill ha ett MC-gäng än ett flyktingboende i sin kommun, fastnade just den detaljen lätt i minnet.) Vattnet drar har en imponerande stark känsla av plats, och trots mörkret i skildringen lyser det också igenom en kärlek till miljön där allt utspelar sig. Det som drar ner mitt intryck av Vattnet drar är egentligen att den är en första del, eller snarare att den känns så tydligt som en första del. Även om jag gärna kommer att läsa resten av trilogin också, är frustration över att historien knappt har börjat inte en känsla jag vill avsluta en bok med.

I övrigt pluspoäng för omslaget och den otroligt snygga insidan (som jag dumt nog inte tog någon bild på).

(Natur & Kultur, 2016)

Finncon 2016: Tornet i Tammerfors

i.
Högt bland Tammerfors moar spretar ett torn mot skyn. Så har ortsbefolkningen också fått sitt straff: tala svenska i Tammerfors och det blir tydligt att förvirring skapats i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. En gång om året samlas stadens borgare för skrika ut sitt trots. I hån mot himlen kastar de, så högt de bara orkar, en get från taket. Oundvikligen faller den mot marken. När kongressen tar sin början har detta redan skett, men blodfläckarna pryder fortfarande asfalten på vägen mellan hotellet och kongresslokalen.

Sedan badar de bastu.

1.
Jag har bokat för många av sommarens flygbiljetter på samma gång. Utan att tänka på saken har jag flyg, inte tåg, vidare från Helsingfors till Tammerfors. Vidden av hur dumt det är går inte riktigt upp för mig förrän jag leds ut på startbanan mot propellerplanet som skall ta mig och ett trettiotal andra vidare in i landet. Att flyga från Helsingfors till Tammerfors är som ett tjugofem minuter långt elegant underhandskast. Precis när man når sin högst punkt är det dags att börja sjunka.

På klimatets bekostnad får jag för första gången se Finlands inland från luften. Det ser ut precis som Sverige. Finland är världens minst exotiska land.

Jag möter upp Hanna Hakkarainen, checkar in på hotellet, går till kongressen och hämtar min namnbricka – medverkar man in i programmet får man en sådan, precis som på en riktig kongress – och vänder snart igen. Fem minuter i själva kongresslokalerna får vara nog. Det är ändå fredag. Jag hinner hälsa på Jaakko Pirinen som förvirrat ser på mig några sekunder innan han försiktigt frågar vad jag egentligen gör där. Fem dagar tidigare har vi i ett helt annat sammanhang sagt farväl i en liten italiensk bergsby. Jag meddelar att jag har följt efter honom och är där för hans skull. Sedan drar Teemu Naarajärvi och Merja Polvinen tag i mig och lockar mig mot O’Connell’s tillsammans med ett smatter unga finländska akademiker. Vi kapar pubens bästa bord. Det får vi ångra: det är närmast scenen. Där bjuds det snart livemusik.

ii.
Det finns så många dumma namn på höga byggnader. Malmöiter vet detta bättre än de flesta. Tammerforsborna är ett pragmatiskt släkte. De har bara ett högt torn. Onödigt att fåna sig. De kallar det Tornet.

Fortsätt läsa

Fantastika 2016

Jag packar mig en resväska för tio dagar. För Stockholm och Fantastika. För Esino Lario i norra Italien och prata Wikipedia i fem dagar. Det är den mindre av väskorna. Den större fylls med kongressrapporter. Två kollin. Ett par andra nedstuckna här och där i det utrymme som blir över. När jag anländer till Sickla är jag så trött på att släppa på dem att jag börjar tycka att det här med att trycka upp böcker är en fantastiskt dålig idé.

I Sickla är halva världen under konstruktion. Ny tvärbana river upp marken. Skyltar försöker lite tveksamt att leda oss rätt. Samlas lyckas vi göra ändå. Vid ett vägskäl möter jag Tobias Jarl. Strax därefter går Henrick Pålsson förbi mot hotellet. Stammen är på plats. Jag tar med mig en låda kongressrapporter och beger mig mot Dieselverkstaden där jag skall sälja böcker för Alvarantikvariatet innan det är dags att ta sig samman och vara seriös.

fantasticonfansin

När man ändå inte kan sova kan man sätta samman kongressrapportfansin.

Folk köper begagnade böcker som stöd för Alvarfonden och därmed knasiga projekt inom svensk sf-fandom. Egentligen köper de kanske mest begagnade böcker för att det finns så många och så billiga, men den goda gärningen behöver inte förtas av detta. I ett rum borta på övervåningen sitter småförläggare och egenutgivare och försöker prångla lite läsning. De riktiga framgångarna infinner sig aldrig. Lite för att rummet inte ligger så tydligt. Å andra sidan hade de det bästa rummet på Kontrast i Uppsala utan att det spelade så hemskt stor roll. Lite mer för att de som så ofta på kongress konkurrerar med ett antikvariat för begagnad science fiction och fantasy som säljer såväl utmärkt som fascinerande usel litteratur för femte- eller tiondel av vad böcker kostar hos de övriga försäljarna, sedan Johan Kristenssons donation efter flytt till Luxemburg ofta i oläst nyskick. Hanna Hakkarainen sticker in huvudet och undrar om jag inte är klar någon gång och kan bidra med mitt förtjusande sällskap. Jag meddelar henne att jag har precis en timme: sedan skall jag se på program. Hon undrar om jag är säker på att jag är jag och inte någon annan.

Fortsätt läsa

The Girl from Everywhere

girlfromTidigare publicerad på Catahya.

Nix liv är inte som andras. Tillsammans med sin far och deras besättning på segelfartyget Temptation har hon seglat till olika platser, tider och mytologiska världar. Hennes far har förmågan att Navigera: om han har en karta som är tillräckligt bra kan han segla vart som helst, även till platser som aldrig har funnits i verkligheten. Men platsen och tiden han är besatt av att nå är i högsta grad verklig: Honolulu 1868, då Nix mamma fortfarande levde. För Nix är den jakten mest en källa till rädsla. Vad skulle hända om hon reste till en tid och plats där hon själv redan finns som spädbarn? Vad skulle då hända med hennes nu 16-åriga jag? Tidsresandet i Heidi Heiligs The Girl from Everywhere är magiskt, men det håller sig ändå till vissa regler, och några av dem hotar kanske Nix existens.

Jag är kluven till The Girl from Everywhere. Det är så mycket med den jag tycker om – den har ett tidsresande skepp och en drake som heter Swag, för att nämna några mysiga inslag – men ändå är helheten inte riktigt hundra. Den är skriven med gott om fantasi – jag älskar idén med kartorna – och referenser till olika mytologier, men är också ganska segstartad och tar gott om tid på sig innan den riktigt griper tag. Berättelser som utspelar sig till havs är alltid något extra i mina ögon och besättningen på Temptation är ett roligt och blandat gäng, men Nix själv är inte så minnesvärd. (Jag skulle däremot gärna läsa mer om Bee och hennes spökande fru.)

Nix vänskap med besättningens mästertjuv Kashmir och deras underhållande dialoger är det som sprakar i boken, men den halvdana kärlekstriangeln som uppstår när Nix möter en annan kille på Hawaii är inte bara klyschig utan också oengagerande. Den blir egentligen ingenting och då vet jag inte varför den är med alls. Är kärlekstrianglar numera obligatoriska i YA? Ibland känns det så. Jag uppskattade också den fina skildringen av Hawaii och inblicken i öarnas historia under en tid då de snart skulle förlora sin självständighet, men medan miljön känns levande är människorna som befolkar den desto mer träiga.

(Ett bra men: Kashmir är något av en kliché – en charmig och vacker tjuv med gyllenbrun hud och uppknäppt skjorta – men det visar sig finnas en rätt smart anledning till att han framstår som en exotisk fantasi.)

I korthet: Bra, men inte så bra som jag hade hoppats.

Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret

”Jag är bara så rädd för att någon ska ta henne.”
”Men det är ju bara vi som vill ha henne. Hon är en pytteliten överviktig och självupptagen typ som spyr ner sin omgivning så fort hon får chansen och som väcker dig mitt i natten för att hon är sugen på att äta. Tänk om jag väckte dig varannan timme och bad dig gå upp och göra en macka till mig.”
”Men jag älskar när hon vaknar på natten. Hennes mörka små lampor till ögon i mörkret. Det rinner ett alldeles rent ljus ur de där ögonen.”

Ur ”American Hotel” av Sara Stridsberg. Rekommenderas.

Åcon: En berättelse i tretton delar

1.

Det börjar med en buss som inte är där.

Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.

I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.

lennart_ben

Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.

På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.

Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.

2.

Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.

Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.

Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.

Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.

3.

Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.

Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.

Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.

(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
   – Hanna)

Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.

4.

I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.

intervju_shimo

Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.

Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.

(”Could you imagine yourself not writing?”

”Yes, very easily.”
   – Sari Polvinen och Zen Cho)

Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.

Fortsätt läsa

En mörderska bland oss

enmörderska ”De sa att jag måste dö. De sa att jag har stulit andan från män, och nu måste de ta min.”

Pigan Agnes Magnúsdóttir var den sista personen som avrättades på Island. Året var 1830 och hon hade dömts för mord.

Den australiska författaren Hannah Kent fick höra om avrättningen av Agnes när hon var på studieresa på Island, och blev så intresserad att hon senare skrev sin debutroman om fallet. En mörderska bland oss (Burial Rites) tar sin början när Agnes redan har dömts, och hålls fängslad i misär i väntan på avrättningen. Hon har få rättigheter, men en av dem är rätten att välja själasörjare. Hon väljer Tóti, en ung präst utan erfarenhet av att förbereda någon för döden. Han märker snabbt att böner och prat om Gud inte intresserar Agnes, så han uppmanar henne istället att berätta om sitt liv, och så rullas ett hårt öde upp. Den karga miljön och farliga kylan, de undermåliga bostäderna, sjukdomarna, bristen.

Agnes är en kompetent person – praktisk, läskunnig och läkekunnig – som trivs bäst när hon jobbar hårt. Men hon är kvinna och det för med sig sina egna risker. ”De tror inte att tänkande kvinnor kan vara oskyldiga”, säger Agnes och även om det inte är häxeri hon är anklagad för påminner sådana delar av boken om häxprocesserna. Det är en hård tid och plats för alla, men för kvinnorna tillkommer, som så ofta, de sexuella riskerna – horrykten, övergrepp, graviditeter.

Hannah Kent använder ett lapptäcke av röster för att berätta Agnes historia. Den allvetande berättaren turas om med Agnes egen, mer poetiska röst, och blandas dessutom med brev mellan olika styrande personer som avhandlar det praktiska kring avrättningen. De är till stor del baserade på de verkliga breven och är, med den distans som tiden och fiktionen ger, ibland nästan komiska i sin byråkratiska behandling av avslutandet av ett människoliv. Det måste exempelvis tillverkas en ny yxa till avrättningen. Vem ska betala den? Vem äger den? Allt måste gå rätt till.

En mörderska bland oss är också en berättelse om fjärdingsmannen Jón Jónssons familj, som Agnes bor hos i väntan på avrättningen. De blir påtvingade att ha en mörderska boende hos sig i flera månader, men med tiden växer en försiktig respekt och även vänskap fram. Hannah Kent skildrar förändringen varsamt och låter den synas i små glimtar.

I efterordet kallar Kent sin roman för ett ”mörkt kärleksbrev” till Island och det går definitivt att känna det när man läser. Trots sitt hemska ämne och är det en vacker bok om ett vackert land. (Jag var där i somras och blev helt såld.)

Jag läste En mörderska bland oss till en bokcirkel på jobbet och när jag surfade efter extramaterial läste jag att Kent har en ny historisk roman på gång. Även den kommer att utspela sig på 1800-talet, men denna gång på Irland. The Good People, ”a moody thriller dotted with folklore and changelings”. Den släpps i höst och jag kommer absolut att läsa den.

(Damm förlag, 2014.)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑