Jag vill gärna rapportera:
Det är aldrig så tyst som i oktober,
skogsvägarna, de melankoliska spåren
Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet
– Ur Anteckningar av Tua Forsström
Jag tror att jag läste ganska mycket i januari, men hattade omkring mellan olika böcker så att knappt något blev utläst. Jag läste exempelvis några hundra sidor av Dan Simmons The Terror som jag har haft på gång i evigheter, men hela tiden måste avbryta för att något annat kommer emellan (som bokcirkelbok till jobbet) och sedan kan det ta några månader innan jag plockar upp den igen. Men det gör inget egentligen, det funkar att läsa den så. Det spelar ingen roll om jag inte kommer ihåg exakt vad som hände sist – det är fortfarande kallt, det är fortfarande misär, de dör fortfarande en efter en.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Förresten, om ni får chansen att se dokumentären The Worlds of Ursula K. Le Guin borde ni ta den! Jag såg den på Bio Rio i höstas och den riktigt sevärd, dels för att Ursula är Ursula och dels för att den lyckas hålla en balans mellan att introducera den publik som inte känner till hennes författarskap och samtidigt ge något till de som redan har koll.
En bok jag avslutade var den tunna Anteckningar av Tua Forsström, en otroligt fin diktsamling om sorg och saknad. Någon har dött, förstår man tidigt. Ett barn, verkar det som. Hennes barnbarn, googlade jag fram. En så bottenlös orättvisa.
Anteckningar rör sig i naturen, i skogen där det finns harar, vid vattnet. Den känns mjuk, varsam. Bland naturbilderna insprängt det praktiska: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Denna enkla mening, som har snurrat i mitt huvud en miljard gånger de senaste åren. Anteckningar åkte med mig i väskan fram och tillbaka till jobbet och jag fick pausa flera gånger för att inte sitta där och gråta på tåget.
Therese Eriksson skrev i SvD: ”Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.” Så är det. Den har hakat i min bröstkorg och stannat kvar.
The New Voices of Fantasy (red. Peter Beagle och Jacob Weisman) har jag också haft på gång i evigheter, men nu läste jag äntligen den sista novellen. Det är en novellantologi med 19 noveller av några av 2010-talets mest intressanta nya fantastikförfattare.
Det är kanske bakvänt att börja med att säga vad den inte är, men jag läste en kommentar där någon tyckte att den var fel sorts fantasy, eller inte riktigt fantasy, och visst, New Voices är ju inte ”magiker i sekundärvärldar”-fantasy eller vad nu den personen var ute efter. Det är inte särskilt mycket svärd heller. Däremot gott om annan magi och konstigheter – en storm som förälskar sig i en människa, hemsökta rymddräkter, levande hus, hamnskiftare, maktkamp mellan bin och getingar, vampyrers livspussel, drakdräpare utan drakar att dräpa osv. Den har allt från det poetiskt vackra till det humoristiska till det skrämmande. Som vanligt med antologier fastnade jag ju inte för allt, men jag tyckte om mycket och den är ett jättefint urval av vad fantasy kan vara.
Jag läste också en hög med gamla artiklar av John Henri Holmberg, till en kommande bok på Vendels förlag. Yay!
Månadens fakta
Jag ser jämt en massa intressant facklitteratur på jobbet som jag aldrig läser. Jag ville göra något åt det och satte som mål att läsa en i månaden i år. Jag brukar inte ha läsmål eller hoppa på läsutmaningar för då känner jag mig bara stressad och genomför dem ändå inte, men jag ser inte det här som ett ”läs mer” utan snarare ”läs istället”. Antagligen betyder en faktabok i månaden mindre skönlitteratur, särskilt med tanke på hur lite jag läser över huvud taget numera. Och då får det bli så.
Jag kan ju också göra det lättare genom att välja något kort. Som den underhållande och samtidigt overklighetskänsloframkallande Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen. I den skriver sociologen Roland Paulsen om sin studie på ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det finns gott om Kafkaliknande situationer, som ett personalmöte när AF har fått något nytt system som inte alls fungerar och skickar ut automatiska sms till fel personer. Vad ska personalen göra? ”Skit i det.” En handläggare som varit med länge säger att varje gång de får något nytt system eller nya rutiner får de höra att det kommer att göra arbetet snabbare och lättare, men det blir alltid tvärt om.
Som titeln antyder skriver Paulsens mycket om lydnad. Flera av handläggarna han intervjuar verkar ju tycka att en del av det de håller på med inte är ändamålsenligt. Vilka strategier har tjänstemän som får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningslösa eller rentav fel? Hur motiverar man för sig själv att följa ett regelverk som man egentligen tycker är absurt?
Paulsen skriver att idén till att studera AF kom när han själv var inskriven en kort period mellan jobb. Han blev osams med sin handläggare, eftersom han tyckte att det var helt onödigt att göra vissa saker han förväntades göra – hans nya jobb skulle ju börja om några månader. Varför gå på aktiviteter som inte kommer leda till något och söka jobb han inte kan ta? Det var länge sedan AF:s huvudsakliga roll var att förmedla jobb. Idag är den främsta uppgiften att kontrollera och aktivera de arbetslösa. Varför, undrar Paulsen, tvingar man människor till aktiviteter som är förnedrande och meningslösa och som inte leder till jobb? Om åtgärderna faktiskt gav något skulle väl folk delta frivilligt. (Man kan ju inte få pengar för att göra inget, är det vanliga svaret.) Det är som vanligt kul att läsa när Roland Paulsen ger sig på vårt samhälles syn på arbete och byråkraticirkusen som hör till.
En kort dokumentär baserad på boken finns förresten på SVT Play.
Poesi och skräckfilm är inte två former av kultur som ofta förekommer i samma tanke, men i Vid mardrömmens mål utforskar Leif Holmstrand skräckfilm i poesins form. Han återberättar filmer och valda scener genom att koncentrera dem till poetiska bilder.
Senaste kommentarer