Tankar om gårdagskvällens läsning.
Jag läste Fredrik Kullbergs Krig mot skönheten : Ett reportage om förfulningen av Sverige. Som någon som framför allt vill göra världen lite vackrare, som tycker att vi tar alldeles för få estetiska hänsyn, vill jag så gärna hålla med Kullberg. Ibland skaver läsningen ändå, när jag tycker att boken bli lite väl enkelspårig, när konsekvenserna av att bygga hanteras men diskussionen av att inte göra det uteblir. Den estetiska vindkraftsestetiken känns svajig när det aldrig tas upp vad man skall göra istället – bränna olja? Satsa allt på ett helt gäng kärnkraftverk som skall stå klara så snart som möjligt, och så kan Kullberg istället förfäras över vad uranbrytning gör med naturen, så som han skriver om gruvor i en annan del?
Det är ändå en bok värd att läsa, trots att jag tycker att den är bitvis tendentiös. Om hur de svenska dammutrivningarna drivits fram av hårdare implementation av EU-direktiv än vad som hade varit strängt nödvändigt – någonting som Kullberg hanterar ur en kulturhistorisk vinkel, men som också har påverkat många mindre svenska vattenkraftverk som har fått lägga ned samtidigt som vi desperat försöker elektrifiera världen. Om hur Trafikverket har rivit många gamla byggnader eftersom de inte har som uppdrag att bevara järnvägsmiljön. Riktigt intressant blir boken när den först diskuterar hur järnvägsstationerna en gång i tiden omgavs av parkmiljöer, som skulle ha inte bara estetiska utan också folkbildande syften, och anställda på Trafikverket påpekar att järnvägen nu för tiden är så hårt belastad att arbete runt den är oerhört mycket svårare än det brukade vara.
Det här är en av få böcker jag har köpt på grund av omslaget: byggnaden som rivs på bild är Strömsborg i Vänersborg. Det fick jag förstås ingenting för: Strömmarn dyker aldrig upp i boken. Jag kanske skall vara lika glad för det, eftersom jag slipper en förenklad förklaring av vad jag är plågsamt medveten om var ett komplicerat förlopp. Det närmaste vi får är en diskussion om värdet av miljön runt Öxnereds station, en av järnvägsstationerna i Vänersborg. Det livar också upp.
Jag fastnar för ett citat, där Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson resonerar kring skönhet eller avsaknad därav i deras moderna byggen. ”Trafikverkets anläggningar är liksom inte Operan. Det är vardagsmiljöer. Vi har ett stort ansvar där, att vi gör miljöer som man mår bra av att vistas i. Och det tror jag att vi gör genom miljöer som är enkla att förvalta.” Men de flesta vistas sällan i operamiljö. De åker oftare tåg. Trafikverket har så goda möjligheter att skapa en vackrare vardag, det man trött skall möta på väg hem från resan eller till jobbet. Det är miljöer som borde få bära skönheten.
Jag tyckte mycket om Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar (från 1928). ”Det är som att hitta ett konstverk som har vuxit in i naturen. Överallt på alla sidor hör denna bok hemma i traditionen. […] En så rik ton av modernistisk poesi!” skriver Tatjana Brandt i förordet.
Människorna är mekaniska leksaker.
Kerstin Söderholm
Ibland går de sönder,
ibland skriker de
när man minst väntar.
Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut Söderholms dagböcker, oförkortat, som e-bok. Jag bläddrar i dem, läser några anteckningar från när hon är tolv, tretton år och sörjer att jag aldrig kommer att ta mig för att läsa dem på skärmen. Jag vill så gärna, men inte tillräckligt gärna för att ta mig an dem om de inte finns på papper.
Datorns e-boksläsare anger att den epub-fil jag ändå laddar ned är 1143 sidor lång i min standardtextstorlek.
Jag läste första kapitlet i The Left Hand of Darkness av Ursula K Le Guin till en bokcirkel med vänner som jag sedan gick på fast jag hade läst så lite. Jag tänkte att det kanske skulle skaka loss några minnen – jag har läst den förut, men det var länge sedan – men det enda jag kände igen var namnen.
Senaste kommentarer